Avslappnande och mysigt att bygga kolmila
ST-medlemmen Roger Erikssons naturintresse tar inte paus när han är ledig från jobbet på Skogsstyrelsen. Sedan några år tillbaka bygger han kolmilor i skogen.
Många av Publikts läsare har nog aldrig kommit i närheten av en kolmila. Kan du beskriva vad det är?
– Det är en konstruktion av trä, jord och granris där man hettar upp ved utan att tillföra för mycket syre. Då bildas kol. Förr i tiden var det väldigt många som jobbade med det här, för industrin behövde så mycket kol. Då var det farligt och tungt med all rök och hårt arbete dygnet runt. Det var inte ovanligt med olyckor. För oss är det väldigt annorlunda. Vi bygger bara små kolmilor.
– Och vi använder bara kolet till grillkvällar och sådant hemma. Det brinner väldigt bra.
Vad är det du tycker så mycket om med processen?
– Det är så fantastiskt avslappnande och mysigt. Man är ute i skogen och jobbar, lägger virket, vaktar… Vi har sovit under bar himmel på våren, när det inte är några mygg utan bara sol och fågelkvitter. Det är så stämningsfullt, jag vet inte om jag kan beskriva det. Hittills har jag varit med om att bygga tre milor. Mina barn har varit med ibland. Vi har ätit kolbullar, det är nästan som pannkaka med små fläskbitar i, som man steker i panna över öppen eld. Första gången vet jag att vi räknade ut att vi jobbade mer än 50 timmar där. Då var vi på plats hela tiden för att vaka över processen.
Hur började intresset för dig?
– När man lever med skogen i de här trakterna i Dalarna kan man nästan inte undvika det. Vi lever i hjärtat av den kulturhistorien. I skogen ser man kolbottnar från milor, det är gamla lämningar som har blivit kvar på marken. En del är jättestora. Och så finns ju det kulturella arvet, som kolarhistorier och Kolvaktarens visor av Dan Andersson. Men det var faktiskt först när jag gick en högskolekurs genom jobbet som jag själv fick möjlighet att prova på att bygga en mila.
Har du planer på att bygga fler milor nu?
– Jag tror det. Vi har pratat lite om att man skulle försöka bygga en kolarkoja, sådana kojor som man bodde i förr medan man kolade. Min farmor och farfar levde fäbodliv och jag kan ibland längta efter att leva mer som de gjorde, närmare naturen. Jag drömmer kanske lite om att vara månskensbonde på sommaren… Men det är inte så lätt att leva enklare när man inte vill bryta upp sitt vanliga liv. Och så behöver man få ihop ekonomin i vardagen.
