Arbetsplats: Skansen

”Ambulansen, for till Skansen.

Apan hänger bak i svansen!”

Ungefär den ramsan hördes ofta förr bland oss Vasastadsungar i Stockholm. För oss var Skansen synonymt med djur – apor, en och annan orm, isbjörnar, sälar, elefanten Bambina som man kunde rida på…

Idag är många av de mer exotiska djuren borta från Skansen. Kvar finns aporna men främst de djur som hör hemma i den skandinaviska faunan och fortfarande ser man nyfikna ungar som tittar på varg, lodjur, brunbjörn, järv, gråsäl, utter och berguv.

Eller också står barnfamiljernas unga telningar och kikar storögt på älgen eller pekar på kossan och fåren som betar i en av hagarna.

Men Skansen är inte bara en djurpark. Det är också ett kulturhistoriskt friluftsmuseum med mängder av gamla gårdar och byggnader som hämtats hit från olika delar av landet.

Årligen kommer runt 1,3 miljoner besökare hit, för vid sidan av Vasavarvet och Drottningholm brukar Skansen betraktas som ett av turisternas ”måsten”. Fina vårhelger kan besökarna bli uppåt 10000 per dag och vid midsommar runt 25000.

Någon måste ta hand om allt som finns här – underhålla och städa husen, sköta täppor och trädgårdar, mata djuren, klä alla dem som finns i gårdar, i stånd och bodar eller dansar folkdans, organisera julmarknader med mera.

Det gör Skansens personal, runt 180 fast anställda plus ett minst lika stort antal säsongsanställda.

–Vi börjar med en för Skansen mycket viktig avdelning, Klädkammaren, föreslår Ebba Hermelin.

Hon är min och fotografens vägvisare där vi kryssar fram mellan blommande buskar och kulturhistoriska hus och miljöer. Vi ska träffa några av de cirka 45 ST-medlemmar som arbetar på Skansen.

Klädkammaren är en oansenlig, avlång, gul byggnad. Här finns plats för 85000 plagg eller 18000 dräkter och hit hör också expedition, ateljé och tvättstuga.

Vi passerar expeditionen där Josefin Sterzenbach arbetar och kommer in i en lång korridor med väggar som på båda sidor är fyllda av klädskåp. Här förvarar personalen sina kläder, för varje museivärd och försäljare i stånden på Bollnästorget har tidsenliga kläder.

Kläderna sys upp och sköts av 12–14 anställda i Klädkammaren. Sju av dem är ST-medlemmar. Några arbetar i syateljén, däribland Birgit Johansson och Nina Söderblom. Båda är skräddarutbildade vilket är en förutsättning för jobbet och Kristina Oskarsson, som sommarjobbar efter en nyligen genomgången utbildning, är textilhantverkare.

–På ett år kläs 1800 personer, berättar Ingbritt Darlin, som basar för tvättstugan och vård av kläder och rekvisita. Vi nyproducerar 200 till 300 plagg per år – herrskjortor, blusar, överdelar. Om vi har original att arbeta efter så gör vi det. Dessutom underhåller vi, vårdar, provar ut och ändrar kläder.

Kläderna förvaras i magasin, som är insprängda i Skansenberget och har en klimatanläggning för att hålla temperaturen 15 plusgrader.

Ingbritt slår upp dörr efter dörr och visar kläder som hänger i prydliga rader och sorterade efter tid. De flesta original är från 1800- och 1900-talen men även plagg, eller snarare hela vikingamunderingar som tillverkades för grundaren Artur Hazelius fester, har bevarats.

I Klädkammaren vårdas också inredningsdetaljer till Skansens stugor, hus och gårdar. Det rör sig om original och kopior av gardiner, sängkläder, dynor och mycket annat.

–Klädskapare från teatrar och filminspelningar kommer hit för att hitta förlagor till kläder och inspireras. Vi hyr också ut kläder, säger Ingbritt Darlin.

Dessvärre finns här miljöproblem som bland annat drabbat Ebba Hermelin när hon tidigare arbetade här.

–Jag fick astma och dammallergi och placerades om, berättar hon när vi lämnar Klädkammaren. Nu arbetar jag med arrangemang av olika slag, konferenser och visningar.

Idag har Ebba Hermelin hela Skansen som arbetsplats. Enligt hennes beskrivning består en del av hennes jobb i att springa upp- och nerför trapporna i tornet Breda Blick där hon och museilärarna har sin fasta utgångspunkt.

–Men det är bra för mig, jag ska röra på mig, skrattar hon och tar oss med på en promenad bort mot den del där Skansens djur håller till.

Kerstin Johansson är assistent på Skansens zoologiska avdelning sedan 2003. Dessförinnan var hon djurvårdare och vice djurgårdsförman i sammanlagt 15 år.

På grund av arbetsskada – värk i axlarna, ”det är tungt att bära gödsel och köra ut foder” – måste även hon byta arbete. Idag består hennes jobb till stor del av att registrera uppgifter om Skansens djur och föra journal över dem för en del internationella program som Skansen deltar i.

–Vi samarbetar med många svenska och europeiska djurparker, berättar hon medan vi står och tittar på järven som skuttar runt i sin inhägnad.

I området strax intill skymtar en av de tre vargarna mellan buskarna. Tidigare hade Skansen en blind varg som enligt Kerstin troligen blivit blind på grund av inavel och därför kastrerades.

Djurparkerna bemödar sig om att få bort dåliga anlag och är noga med att para ihop friska djur, därav en av anledningarna till att noggranna rapporter behövs över djuren. Varje individ följs noga.

–Varg, visent, björn, lo och andra djur har särskilt utsedda koordinatorer, upplyser hon.

Chefen för hennes avdelning, Hans-Ove Larsson, är till exempel koordinator för brunbjörn. Det innebär att han håller reda på vilka brunbjörnar som är lämpliga att flyttas mellan parkerna för avel. Kerstin för stamboken över brunbjörnen.

Den sista vilda visenten i världen sköts efter första världskriget och därefter fanns visenter endast i djurparkerna. Av dem var tolv – två från Skansen – lämpliga för avel.

–Tack vare djurparkerna har visenten räddats från utrotning och finns idag vild på flera platser.

Kerstin Johansson talar med saknad om arbetet som djurvårdare, om hur hon gått in till alla djur utom björnen och älgen under dennes brunstperiod; om hur järvhonan kom fram och tog emot kött…

–Det var jättesvårt att ställa om till skrivbordsjobbet, jag hade inte suttit stilla en hel dag sedan jag slutat skolan. Här började jag som 13-åring med att leda ridhästar och praktiserade till djurvårdare. Fast anställd blev jag 1974, berättar hon.

Nära björnberget ligger stallet och här har Gunilla Söderlund arbetat sedan 1968. Liksom Kerstin började hon med att leda hästar för ridande barn och fick fast tjänst tio år senare:

–Jag trivs jättebra med att få arbeta med djur. Det är fritt och jag får vara utomhus och träffar dessutom mycket folk.

Skansens 16 hästar är hennes ansvar liksom den personal på fem personer som sköter dem. Många börjar som ”hästtjejer” och jobbar ideellt tills de är 14 år, därefter är arbetet reglerat enligt kollektivavtal.

Utanför ett gammal missionshus från början av 1900-talet har Birgitta Söderlund och Maud Lundberg, två av Skansens tio lokalvårdare, tagit en paus i solskenet. Båda har jobbat här länge och trivs. Birgitta har slutat flera gånger ”men man kommer alltid tillbaka”.

Beväpnade med dammsugare och en äkta strutsvippa ansvarar de för ungefär tio hus där de går på jakt efter dammråttor och annat smått och gott. Mögel till exempel.

–Att vara museistädare är något annat än att städa vanliga hus, förklarar Birgitta Söderlund. Bland annat ska man använda lite vatten i ett gammalt hus och till det har vi en specialmaskin.

Vart femte år gås husen igenom minutiöst och varje föremål granskas, alla skador måste rapporteras. För den som vill utveckla sitt städande vidare finns kurser i föremålsvård som anordnas av bland annat Riksantikvarieämbetet.