Arbetslös trots att han fick rätt till jobbet

I maj 2016 sökte Hans-Martin Riben ett jobb som fastighets- och säkerhetssamordnare på Statens museer för världskultur, men fick det inte. Då överklagade han – och i oktober gav Statens överklagandenämnd honom rätt.

– Det kändes ju skönt, säger han i lugnet hemma i sitt solbelysta kök med blommiga bordstabletter.

När han fick veta att han hade rätt till jobbet kontaktade han genast Statens museer för världskultur och man kom överens om att han skulle börja elva dagar senare. Han fick en provanställning på tre månader.

– De hade redan hunnit anställa en person på »min« tjänst och valde att behålla denne. Jag fick visserligen roliga och kvalificerade arbetsuppgifter, men det var inte det jobb jag hade sökt.

När provanställningen led mot sitt slut fick Hans-Martin Riben besked om att han inte skulle få fortsätta – samtidigt som den först anställde fick vara kvar.

Arbetsgivare behöver inte motivera varför provanställningar inte löper över i en tillsvidaretjänst, men den förklaring som Hans-Martin Riben fick var att förutsättningarna för tjänsten förändrats under tidens gång.

Det bekräftas av myndighetens HR-chef Katrin Idskog:

– Vi behövde se över vilket behov vi har inom fastighet och säkerhet. Det var anledningen till att provanställningen avslutades.

I stället utlystes en tidsbegränsad tjänst som projektledare inom samma sakområde, med skillnaden att det inte ingick något arbetsledaransvar. Arbetet handlade exempelvis om att se över möjligheten till uthyrning av lokaler och ge ledning och stöd i fastighets- och säkerhetsrelaterade projekt. Den tjänsten sökte och fick den först anställde personen.

– Det var inte ett vackert spel, konstaterar Hans-Martin Riben lugnt och sakligt utan att låta särskilt bitter.

Eftersom han varit arbetslös också före provanställningen är han utförsäkrad från a-kassan, men ingår i Arbetsförmedlingens jobb- och utvecklingsgaranti och får aktivitetsstöd. Trots det som hänt är han optimistisk inför framtiden.

– Men det är inte precis någon prydnad att ha ett avbrott i sitt cv, det känns verkligen pyrt.

För Hans-Martin Riben är det ingen tvekan om att han var – och är – bäst lämpad för jobbet.

Tidigare har han jobbat i femton år på olika befattningar på Musik- och teatermuseet, senast som museichef. Titlarna på bokryggarna och hundratals cd-skivor skvallrar om ett stort kulturintresse. Han är också certifierad säkerhetschef.

Men trots allt tycker han att dagens system med en överklagandenämnd är bättre än det var före 2007 när överklaganden av tjänstetillsättningar till slut gick upp till respektive departement där en minister fick besluta.

– Systemet med att överklaga till en enda instans känns mer rättssäkert. Men arbetsgivarna är nog inte lika rädda för nämnden som för departementen, vilket gör att systemet blir tandlöst och efterlevnaden förmodligen sämre.

För den som känner sig orättvist behandlad kan en möjlighet vara att låta sitt fackförbund driva ärendet vidare till Arbetsdomstolen.

– Det kunde ha varit principiellt intressant, men en alldeles för jobbig process för alla parter där ingen skulle känt sig som en vinnare, inte heller jag.

Nu blickar Hans-Martin Riben i stället framåt och hoppas att någon ska få upp ögonen för hans kompetens inom fastighets- och säkerhetsfrågor och hans erfarenhet inom kultursektorn.

Det är sedan länge lagstadgat att statliga myndigheter endast får se till sakliga grunder som förtjänst och skicklighet vid anställningsbeslut. Det grundlagsfästes redan i 1809 års regeringsform.

Den som inte är nöjd med en myndighets anställningsbeslut kan överklaga det inom tre veckor från den dag beslutet sattes upp på myndighetens »anslagstavla«, vilket nu för tiden oftast är myndighetens webbplats.

I de fall Statens överklagandenämnd ger den som överklagat rätt ska myndigheten erbjuda den personen tjänsten. Nämnden har dock inte möjlighet att ge några sanktioner till den myndighet som inte följer nämndens beslut. Den som får rätt har inte heller rätt till någon ersättning för utebliven lön.

Statens överklagandenämnd sitter i Kammarkollegiets lokaler, där väggarnas spruckna oljemålningar vittnar om myndighetens anrika historia och tyngd.

Nämndens ordförande Susanne Billum, före detta justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen, konstaterar att många myndigheter inte tänker på möjligheten att överklaga när de utlyser en tjänst.

– Det borde de göra, eftersom de annars kan få problem, säger hon.

Annette Carnhede, tidigare förbundsordförande i ST, är ersättare i nämnden och väntar på att dagens sammanträde ska börja.

Hon lägger upp en gedigen bunt med ärenden på sammanträdesbordet med brunsvart läderbeklädnad. Den här gången ska nämnden ta upp nitton fall.

Annette Carnhede känner igen det som Publikt berättar om.

– Vi gör inga egna uppföljningar av hur myndigheterna följer våra beslut, men vi får ju reda på saker, inte minst genom fackliga kontakter, säger hon.

De tre senaste åren har nämnden beslutat i 3 943 ärenden. I dessa ingår inte Försvarsmaktens ärenden. Inte heller högskolornas, som har en egen överklagandenämnd.

Nämndens uppgift är att bedöma vem som har rätt till en tjänst utifrån kravspecifikationen i jobbannonsen och de lagstadgade kraven på »förtjänst och skicklighet«.

Publikt har följt upp de fall där myndigheterna fått bakläxa, tre år tillbaka i tiden. Det handlar om 76 personer. Sammantaget är det alltså endast ett par procent av dem som överklagar som får rätt av nämnden.

Enligt uppgifter som de 32 felande myndigheterna själva har lämnat om dessa fall, följs rent formellt utfallet i nämnden – med några undantag. Men Hans-Martin Riben är inte den enda som känner att myndigheter i alla fall försöker få som de vill. Gräver man under ytan bubblar flera andra berättelser där allt inte är svart eller vitt.

Publikt har fått kontakt med ungefär hälften av dem som fått rätt i nämnden.

Bland dem som har erbjudits en tjänst och tackat ja vittnar flera om hur svårt det har varit att komma till arbetsplatsen: »det var två läger – ett där jag var välkomnad – ett där jag var ovälkommen«, »det var inte lätt att börja – det hade snackats en del innan jag kom«, »det blev mycket smutskastning som var grymt jobbig«.

Ett tiotal av dem som Publikt nått har tackat nej för att de upplever att de på olika sätt motarbetats av myndigheten. Bland dessa fall kan man urskilja vissa mönster där flera personer behandlats på liknande sätt. Det handlar exempelvis om att de bemötts på ett sätt som gjort att de känt sig ovälkomna, erbjudits ett antal månadslöner för att inte börja, fått förändrade förutsättningar för tjänsten eller erbjudits en lön de ansett som oskäligt låg.

»Det kändes att den aktuella chefen inte ville ha mig« är en vanlig kommentar.

En man som sökt ett jobb internt på en myndighet beskriver det som en »psykiskt utmattande process där man slåss mot sin egen arbetsgivare«:

– Det är personalavdelningens resurser mot en enskild som är anställd vid samma myndighet, men som dock får föra sin talan helt själv. Styrkeförhållandena är väldigt ojämna, och som enskild blir man väldigt utsatt när ens egen arbetsgivare ska argumentera för varför man inte ska få en viss tjänst. Man är verkligen ensam på jorden då.

Minst en person, förutom Hans-Martin Riben, har fått en provanställning men sedan inte fått fortsätta.

De som känner sig motarbetade talar om att myndigheterna »trixat« och »krånglat« för att undvika att anställa dem.

De flesta vill vara anonyma av rädsla för att deras berättelse ska »skicka ned dem i källaren« när de söker jobb i framtiden, som en av dem uttrycker det.

En person har i många år jobbat som handläggare av ett speciellt anslag på en mindre myndighet. När anslaget upphörde blev han uppsagd på grund av arbetsbrist.

– Men samtidigt anställde de ett par andra personer, så arbetsuppgifter fanns nog, säger han till Publikt.

När anslaget senare återinfördes utlyste myndigheten tjänsten igen. Han sökte, kallades på intervju, men fick inte jobbet – trots att han förordades av facken på myndigheten.

Även han överklagade till Statens överklagandenämnd och fick rätt. Rent formellt blev han erbjuden tjänsten, men sedan började »krånglet«.

– I kontakterna med mig betonade arbetsgivaren att tjänsten var väldigt förändrad. De underströk att allt var så mycket svårare och de betonade att man skulle vara mycket mer effektiv.

Hans fackliga ombud uttryckte till slut det som han själv tänkte: »De vill inte ha dig«. Det fick honom att fundera på om han skulle må bra på denna arbetsplats om han var så ovälkommen.

– Det är uppenbart att man kan krångla med människor man inte vill ha. Man erbjuder arbetet enligt beslutet från Statens överklagandenämnd så att man uppfyller det formella, men samtidigt sätter man sådana villkor som gör att det i praktiken blir så att beslutet från nämnden blir verkningslöst, säger han.

Men det händer också att personer inte ens blir erbjudna det jobb som de har fått rätt till enligt Statens överklagandenämnd.

Juristen Saied Ammari överklagade och fick rätt till en anställning på Migrationsverket, men har inte fått något jobberbjudande. Han säger att de andra sökande inte var i närheten av hans kompetens och erfarenheter. Saied Ammari anser att han diskriminerats på grund av sin bakgrund.

– Jag har inte fått någon tjänst. De har inte ens hört av sig. I dag jobbar jag som offentligt biträde.

Enligt enhetschefen Margareta Wiklander Andersson hade tiden för anställningen, som var ett vikariat, löpt ut när beslutet i Statens överklagandenämnd kom.

–  Därför fanns det tyvärr inte längre en anställning att erbjuda. Om det är så att vi inte kommunicerat det på ett bra sätt till den sökande, så beklagar jag det, säger hon.

Ett annat uppmärksammat fall gäller tillsättningen av chef för Polisens nationella insatsstyrka.

Den posten innehade Marie Jarnérus i flera år. Men när Polisen omorganiserades 2015 utlystes chefstjänsterna på nytt och en man fick anställningen. Hon överklagade och nämnden kom fram till att det var hon som hade rätt till jobbet.

Men trots nämndens beslut vill arbetsgivaren inte ge henne jobbet tillbaka. Därför pågår just nu en tvist där hon företräds av Polisförbundet.

»Lagstiftningen spelar tydligen inte någon roll för vissa«, skriver Marie Jarnérus i ett mejl till Publikt.

Hon berättar att hon under 2015 fick ett tjänsterum på utlandsstyrkan men inga arbetsuppgifter. I väntan på beslut från Statens överklagandenämnd sökte hon därför ett jobb på Polisens region syd, där hon nu är chef för regionledningscentralen.

Marie Jarnérus fall är inte det enda inom Polisen. När Polisen omorganiserades överklagades femton chefstillsättningar.

Erling Andersson var ytterligare en av dem som fick rätt av nämnden, men som aldrig fick jobbet. Han berättar att han var tillförordnad på tjänsten som han sökte och att »det sänkte honom ganska rejält« när han inte fick den. Han är fortfarande förbannad och mycket besviken.

– Först hörde jag ingenting, jag fick själv fråga om hur vi skulle göra när beslutet från nämnden kom. Sedan nekade de mig tjänsten, för då hade de kommit på att den skulle avvecklas.

Erling Andersson har nu en annan anställning inom Polisen men upplever inte att han fått någon upprättelse.

– Det är horribelt. Det är Sveriges största rättsvårdande myndighet som beter sig så här.

Statens överklagandenämnds ordförande, Susanne Billum, är riktigt upprörd över hur Polisen agerar. Hon säger att nämnden under de två senaste åren har fått in många överklaganden som gäller tjänstetillsättningar på Polisen, där nämnden sett olika »tråkiga« varianter både på handläggning och dokumentation.

– Det borde vara självklart att följa nämndens beslut eller komma in med det underlag vi efterfrågar. Men tyvärr har vi fått svaret att de inte kan följa nämndens beslut.

Karin Svenning, STs avdelningsordförande inom Polisen, anser att myndigheterna håller på att urholka det regelverk som riksdag och regering har beslutat om. Hon säger att det över lag verkar som att Polisen inte respekterar överklagandenämndens beslut.

– Jag tycker det är skrämmande att statliga myndigheter rent ut sagt skiter i nämndens beslut.

Mathias Berg, förhandlingschef på Polisen, vill inte kommentera enskilda fall.

– Självfallet är vår utgångspunkt att följa utslag från domstolar och nämnder, men i och med att överklagandenämnden härom året bytte praxis har vi i några ärenden hamnat i en rävsax där nämnden i princip tvingar oss att välja mellan att bryta mot antingen nämndens beslut eller mot något annat regelverk, säger han.

Mathias Berg förklarar att en del av problemen handlar om att Polisen och Statens överklagandenämnd ser olika på begreppen »tjänst« och »anställning«.

– Poliser får inte ha några andra anställningar än de som räknas upp i polisförordningen. Däremot kan de ha en funktion som exempelvis chef. Problemet är att nämnden gjort bedömningen att den överklagade anställningen är »chef för xx-sektionen« snarare än till exempel poliskommissarie. Det är bland annat då vi i vissa fall har hamnat i den beskrivna rävsaxen.

Även Jerk Wiktorsson, ordförande för ST inom Trafikverket, är väl bekant med myndigheternas trixande för att runda systemet.

– Sådana fall som Hans-Martin Ribens hör vi talas om hela tiden. Men så kan arbetsgivaren inte göra om det gäller en person som redan jobbar inom myndigheten. Redan prövade kan inte provanställas.

Han har haft ett ärende som gäller en anställd som sökte en tjänst internt inom Trafikverket, men som inte fick jobbet. Personen överklagade och fick rätt i Statens överklagandenämnd.

– Då sade arbetsgivaren i princip att det skiter vi i, vi anställer inte dig.

Av hänsyn till den som ärendet gäller vill Trafikverkets förhandlingschef Lars-Åke Näslund inte gå in på några detaljer.

– Vi tycker inte att överklagandenämnden tagit rätt beslut. Att någon som aldrig träffat den klagande kan överpröva arbetsplatsens bedömning – som bygger på erfarenhet av personen under åtminstone ett och ett halvt år – kan jag tycka är märkligt, säger han.

Personen ifråga kände sig inte välkommen och valde att gå med på en förlikning i stället för att strida vidare, förklarar han. Ersättningen blev 13 månadslöner.

– Det är något fel i systemet när det är så lätt att köpa sig fri från nämndens beslut, konstaterar Jerk Wiktorsson.

På Statens överklagandenämnd beklagar både Annette Carnhede och Susanne Billum att nämnden inte har några sanktionsmöjligheter.

– Det bör inte vara helt ostraffat att vägra följa nämndens utslag. Den myndighet som gör det bör få skämmas ordentligt, säger Susanne Billum.

Enligt Annette Carnhede finns det också en annan trend som blivit allt vanligare: att arbetsgivare som fått bakläxa avbryter rekryteringen och hänvisar till att det är ett beslut som de har rätt att ta som arbetsgivare.

– Det upplever jag som ett sätt att kringgå regleringen. Det är frustrerande att det finns myndigheter som över huvud taget inte bryr sig om nämndens beslut, som löser ut folk eller blir upprörda över våra beslut. I dag ska vi faktiskt ha uppe ett ärende där en myndighet försöker få oss att ändra beslutet, säger hon.

Trots det anser Annette Carnhede att systemet med en överklagandenämnd har bidragit till att kvaliteten i myndigheternas jobbannonser och tjänstetillsättningar över lag har blivit bättre.

Hon konstaterar dock att många myndigheter har lite svårt med begreppet skicklighet, eftersom det även handlar om personliga egenskaper.

– Då tror väldigt många myndigheter att man kan säga att en person »passar bättre« och att man kan ta vem man vill. Men det går vi inte på i nämnden – även om man går på personliga egenskaper så måste man tydligt motivera det.

Men det som oroar Annette Carnhede mest är mörkertalet.

– Jag undrar hur många fler överklaganden som skulle gjorts om de som överklagat och fått rätt hade behandlats på ett mer korrekt sätt. Jag hör ständigt talas om personer som inte fått tjänster men som drar sig för att överklaga för att de sett och hört hur de som fått rätt har behandlats.