Alltid mycket jobb på arbetsförmedlingen

Det är semestertider och färre besökare än vanligt på arbetsförmedlingen i Kista. Ändå kommer en jämn ström av människor fram till de två handläggarna i receptionen.
Ett nummer ropas upp och en ung man går fram till disken:

–Tja! Jag behöver hjälp. Har fått jobb, men väntar på pengar från er.

–Jag betalar inte ut pengar. Vänd dig till a-kassan, svarar Inggerd Backer-Meurke.

En medelålders man:

–Jag har varit i Italien. Men nu vill jag anmäla mig här igen.

–Okej. Jag skriver in dig. Kom hit på kartläggning om två veckor.

–Det går inte.

–Varför?

–Jag ska träffa vänner då.

–Antingen kommer du hit eller så blir du avanmäld från a-kassan.

En äldre man med solhatt hängande i nacken vill ha a-kassa under sin sjukskrivningsperiod. När Inggerd Backer-Meurke förklarar att det är a-kassan och inte arbetsförmedlingen som betalar ut arbetslöshetsunderstöd, blir mannen irriterad.

–Vad heter du? Kan jag få ditt namn? Jag vill tala med chefen. Jag tänker inte gå härifrån innan jag fått ett svar.

Efter en kortare ordväxling lämnar Inggerd sitt förnamn och en lapp med chefens telefonnummer. Mannen kräver att även få hennes efternamn, men lommar så småningom iväg.

Inggerd Backer-Meurke vill inte lämna ut sitt efternamn. Hon har blivit hotad två gånger och tvingats byta bostad. Hon har också hemligt telefonnummer.

–Har du erfarenhet av att jobba i butik eller som tolk? frågar Inggerd Backer-Meurke en kvinna i 20-årsåldern.

–Nej.

–Ja men då ska du inte skriva så här. Jag ändrar uppgifterna.

Utpumpad till lunchen

Inggerd Backer-Meurke förklarar att många av kunderna vare sig har datorvana eller tillräckliga kunskaper i svenska för att skriva in sig själva i arbetsförmedlingens datorer. Men de måste. Handläggarna hinner inte.

En man kommer fram och förklarar att han skulle ha påbörjat sin anställning den här dagen. Men handläggaren har gått på semester utan att ha ordnat med anställningsstödet – en form av skattesubvention till arbetsgivaren. Mannen är förtvivlad. Nu kan han inte börja på sitt nya jobb.

–Jag ordnar det idag, säger Inggerd Backer-Meurke.

Hon är irriterad på kollegan.

–Toleransnivån blir låg och det är lätt att bli irriterad när det blir stressigt, förklarar hon.

När det är dags för lunch känner hon sig utpumpad.

–En del av oss är på gränsen för vad vi klarar av. När jag gått härifrån är det sällan jag orkar göra något annat än att lägga mig i soffan.

Inggerd Backer-Meurke jobbar halvtid i receptionen under semestertiden. I övrigt arbetar hon med aktivitetsgarantin.

–Vi ska ha 30 ärenden var inom aktivitetsgarantin, men har 90. Och så är det på de flesta arbetsförmedlingar. Jag vill ha mer tid för att coacha och peppa de arbetssökande, men hinner nästan bara administrera. Det jag egentligen är anställd för att göra får skötas av externa konsulter.

Inggerd Backer-Meurke säger att aktivitetsgarantin delvis fungerar som en slasktratt.

–Vi borde satsa hårdare i början så att inte så många hamnar inom garantin. Men vi har för mycket att göra. En arbetssökande får i vissa fall bara träffa sin handläggare ett par gånger per år. När jag började jobba här förra våren var vi betydligt fler arbetsförmedlare än idag.

Det kan dröja ett par år innan en arbetssökande överförs till aktivitetsgarantin, där det är meningen att han eller hon ska delta i en daglig aktivitet, som till exempel arbetsplatspraktik, en jobbklubb eller en kurs.

Dåligt skick efter lång arbetslöshet

En del är då i så dåligt skick efter att ha gått arbetslösa länge att de har svårt att ta något jobb över huvud taget, förklarar Inggerd Backer-Meurke.

Efter lunchen har Inggerd Backer-Meurke ett samtal inbokat med José (som egentligen heter något annat). Han har varit avstängd från aktivitetsgarantin i 45 arbetsdagar. Orsaken är enligt honom själv att han inte kom överens med sin förre arbetsledare. Denne ringde upp handläggaren på arbetsförmedlingen och klagade och José tvingades lämna jobbet. Han tror att det delvis handlade om språkförbistring. José är spansktalande.

Nu har han fått en ny praktikplats som lokalvårdare på ett hotell. Om det inte går bra den här gången heller riskerar han att bli helt avstängd från aktivitetsgarantin.

–Blir det problem ska du ringa mig direkt! Jag talar spanska. Det här får inte hända igen, då hänger jag upp dig i flaggstången, skämtar Inggerd Backer-Meurke.

Svårt för utomnordiska invandrare

Markku Ruha är skyddsombud och nybliven medlem i ST. Hans arbetsuppgift är att hjälpa utomnordiska medborgare att etablera sig på arbetsmarknaden. Det gör han bland annat genom att kontakta arbetsgivare som inte självmant vänt sig till arbetsförmedlingen. Arbetet ingår i ett projekt som ska pågå till årets slut för att därefter utvärderas.

–Jag tror att tre av fyra sökande har utomnordisk bakgrund. Jag samarbetar med mina kolleger och har kontakt med 10 till 30 sökande.

Han menar att det kan finnas flera skäl till att utomnordiska invandrare har svårare att få jobb än svenskar. Det kan handla om rädsla, misstänksamhet eller bristande erfarenhet. Ofta är det svårt att få komma till en anställningsintervju för den som har ett utländskt namn.

–Men jag kan boka tid med en arbetsgivare och sätta mig och prata över en fika. Det kan dyka upp jobb som arbetsgivaren inte ens tänkt rekrytera till.

Jessica Gillberg jobbar i servicegruppen, som har hand om »vanliga« arbetssökande. Just nu har hon ansvar för 331 sökande, varav en del är aktivt arbetssökande medan andra kan delta i någon arbetsmarknadsåtgärd. Hennes jobb är bland annat att ta emot nya sökande och uppdatera handlingsplaner. När hon ligger efter med att uppdatera en handlingsplan visas ett pekfinger med ett kryss över på hennes dator.

–Jag jobbar med direktservice i receptionen, går på möten och håller i informationsmöten. Mina sökande kan jag ägna ungefär en dag per vecka. Det är inte så mycket jag hinner på den tiden. Jag tror att de flesta skulle behöva mer hjälp, säger hon.

Personalen jobbar på för att hålla näsan över vattenytan, förklarar Markku Ruha.

Många har en hög arbetsbelastning och känner sig stressade.

–Vi har särskilt tunga grupper här i Kista, säger han.

Markku Ruha hoppas att en utveckling av dataprogrammen ska göra dem mer användarvänliga. Det skulle frigöra arbetstid, menar han.

–Nu krävs till exempel ett stort antal klick med datamusen för att uppdatera en handlingsplan. Vi kallar arbetsmomentet »70-klick«. Fingret som visas för varje handlingsplan som inte är uppdaterad är en stressfaktor.

Hopp om mindre stress i framtiden

Dagen efter vårt samtal tar Markku Ruha kontakt med mig igen. Han befarar att bilden av förmedlingen blivit alltför negativ.

–Vi har olika arbetsuppgifter här på kontoret och arbetsbelastningen varierar. Hur man upplever stress är också olika från person till person. Vi måste lära oss att vi aldrig blir färdiga med arbetet, det tillkommer nya ärenden hela tiden.

Han tror att arbetsbelastningen kommer att bli mindre när det nystartade systemet med en kundtjänst börjat fungera. De sökande som bedöms klara sig själva ska i första hand ha kontakt med arbetsförmedlingen via mejl och telefon.

–Men vårt kontor har fler sökande som behöver hjälp än till exempel ett kontor i Danderyd. Därför behöver vi också mer resurser.