För 50 år sedan blev hon du med chefen

Märta Nordenfelt kom till Medicinalstyrelsen 1966 för att arbeta som sekreterare åt chefen på avdelningen för planering och beredskap. Hon hade gått en ettårig sekreterarkurs på Bar-Lock-institutet i Stockholm, och tack vare att en kurskamrat tackade nej till tjänsten på Medicinalstyrelsen erbjöds hon jobbet.

– Jag sa ja, till pappas fasa. På den tiden fanns en bild av att det var dåligt betalt i staten. Men så dåligt var det inte, säger Märta Nordenfelt.

Vi träffas 51 år senare på Socialstyrelsens huvudkontor i Stockholm, i lokaler som myndighetens seniorförening använder. Märta Nordenfelt är ordförande i föreningen. Hon trivdes nämligen så bra på Medicinalstyrelsen – som sedermera gick upp i Socialstyrelsen – att hon blev kvar till pensionen 2009. Först som sekreterare, därefter som handläggare och slutligen som ekonomi- och personalansvarig på en av myndighetens avdelningar.

– När jag kom dit hade jag hört att staten var lite stel. Men jag trivdes alltid. Vi var en liten grupp som arbetade tillsammans och som sedan växte. Det var kul att vara med från början, säger Märta Nordenfelt.

När hon började som sekreterare kallades hon assistent. Det var en titel långt ned på statuslistan, där bara skrivbiträde och kontorist låg under. Skulle någon tilltala henne var det fröken Nordenfelt som gällde.

– Jag och sekreteraren som jag arbetade tillsammans med sa fru och fröken till varandra. Till chefen sa jag avdelningschef Lindgren, eller ni. Det var så man sa. Nu i efterhand känns det väldigt gammelmodigt!

Märta Nordenfelt kommer ihåg att hon och sekreterarkollegan sa du till varandra utanför arbetsplatsen, på fritiden. Men att säga du på jobbet gick inte för sig. Duade varandra gjorde man hemma med familjen och nära vänner, om

ens det.

– Jag sa inte du till mina föräldrar. Jag sa mamma och pappa. Och till kompisars föräldrar var det tant och farbror som gällde, säger Märta Nordenfelt.

Det gällde alltså att ha ordentlig koll på titlarna bland kolleger och chefer. Det fanns en hel del att hålla reda på. Statsförvaltningens karriärtrappa var uppdelad i olika nivåer, från skrivbiträde, kontorist, assistent, byråsekreterare och förste byråsekreterare vidare till byrådirektör, avdelningsdirektör, byråchef, avdelningschef, överdirektör och slutligen generaldirektör.

– Vi hade internkataloger där det gick att slå upp, och man visste ungefär vilka man skulle ha kontakt med. Att skilja mellan vanlig byråsekreterare och förste byråsekreterare var viktigt. En gång kallade jag av misstag en kollega för byråsekreterare. Då sa han snörpigt: »FÖRSTE byråsekreterare!«, minns Märta Nordenfelt.

Under hennes första år på myndigheten var Arthur Engel generaldirektör. Han var en sträng man med mycket pondus. Bror Rexed som tog över generaldirektörsposten 1967 var Arthur Engels totala motsats, enligt Märta Nordenfelt: Mänsklig, vänlig, spontan och rätt rolig. Som ny generaldirektör höll han ett tal för personalen som senare kom att ses som startskott för den svenska du-reformen.

– Han var väldigt livfull och talade till oss som jämlikar. Det hade man inte hört att en generaldirektör kunde göra förut. Och han var ju värmlänning så bara själva dialekten var varm, säger Märta Nordenfelt.

Bror Rexed uppmanade personalen att lägga titlarna åt sidan och säga du till varandra, oavsett var de befann sig i den interna hierarkin. Han förklarade att han själv tänkte säga du till alla medarbetare. Märta Nordenfelt upplevde det som en befrielse att lägga bort titlarna.

– För mig kändes det väldigt naturligt, eftersom han var som han var. Sedan kan jag förstå dem som tyckte att det gick lite väl snabbt. Det fanns de som tyckte illa om förändringen också.

När Medicinalstyrelsen året därpå slogs ihop med Socialstyrelsen och Bror Rexed blev generaldirektör för hela myndigheten lade han bort titlarna även där. Agerandet fick stort genomslag. Bror Rexed kom att bli en symbol för du-reformen och har av många tolkats som dess initiativtagare.

Men Bror Rexed var inte den ende som föredrog ett enklare tilltal vid den här tiden. Publikts föregångare Statstjänstemannen skrev i september 1967: »Generaldirektör Rexeds duande får tas som ett tecken på det ›töväder‹ som inträtt i umgängesformerna i de statliga verken.«

Olle Josephson, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet, menar att den roll Bror Rexed har tillskrivits är kraftigt överdriven.

– Han höll sitt tal 7 juli när det var sommartorka i medierna. Han var en modern generaldirektör så han förstod att skaffa sig lite medieutrymme och signalera att nu skulle Medicinalstyrelsen moderniseras. Hade han tillträtt i mars i stället så vet jag inte om vi hade fått honom som en sådan frontfigur, säger Olle Josephson.

Ett exempel på att Bror Rexeds agerande inte var unikt är att Patentverket, nuvarande PRV, fick en ny generaldirektör 1967 med samma moderna ideal som Bror Rexed: Göran Borggård. När Göran Borggård tillträdde bestämde även han att titlarna skulle läggas åt sidan på myndigheten, något som inte alls gjort lika stort avtryck.

– Och när Olof Palme var ny statsminister 1969 sa han att journalisterna kunde dua honom. Det var på sätt och vis mer uppseendeväckande. Men det fick inte lika mycket uppmärksamhet, säger Olle Josephson.

Slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet var en omvälvande tid. En politisk vänstervåg svepte över västvärlden, och året 1968 blev symbol för en brytningstid mellan etablerade föreställningar och en mer radikal syn på demokrati och frihet. Tidigare traditioner och konventioner ifrågasattes, jämlikhet låg i tiden.

Olle Josephson menar att det främst var två stora trender som låg bakom du-reformen: Demokratiseringen och urbaniseringen. Demokratiseringen innebar ett starkare jämlikhetstänkande, medan urbaniseringen innebar mer kontakt med ett större antal människor.

– I ett litet samhälle där alla visste vad andra hette eller vilken titel de hade så fungerade det att tilltala folk med namn eller titel. Men när man inte vet vad andra heter på spårvagnen eller i butiken så blir det väldigt otympligt och besvärligt.

En av de stora drivkrafterna bakom du-reformen var alltså vanligt folks vanor i vardag och arbetsliv under femtio- och sextiotalen. Att hålla reda på titlar och namn var svårt och snårigt, risken att göra fel ständigt närvarande. För att komma runt problemet gjordes ofta omskrivningar, som »Kan jag vara till hjälp?« och »Hur står det till i dag då?«. Du-reformen underlättade i människors vardag.

Några grupper hade gått före i utvecklingen. I folkrörelserna, som nykterhetsrörelsen och idrottsrörelsen, duade man varandra i flera årtionden innan du-reformens breda genombrott i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Idrottsrörelsens duande nådde dessutom ut till allmänheten via media.

– Radiointervjuer med idrottsmän och idrottskvinnor sticker ut. Som när Sven Jerring intervjuade Gunder Hägg, då sa han du. Man duade varandra allmänt inom idrottsrörelsen och idrottarna var ofta unga män i tjugoårsåldern. Det skulle ha varit otroligt besynnerligt för journalisten att säga »Är herr Hägg i god form?«, säger Olle Josephson.

Enligt honom var statstjänstemännen däremot sena på bollen. En viktig faktor var myndigheternas tydliga hierarkier.

– I hierarkiska organisationer kom du-reformen senare. Ta bara militären. När jag gjorde värnplikt i början av sjuttiotalet så var det otänkbart att säga du till befälet, säger Olle Josephson.

Ändå slog du-reformen generellt igenom snabbt i samhället. Olle Josephson bedömer att det var allmänt etablerat att säga du i mitten av sjuttiotalet. Då blev det också lättare att samarbeta och ha gruppmöten på jobbet, tror han.

– Samtidigt var du-reformen en del av den anda och omgestaltning av arbetslivet som redan pågick. Det går inte att säga vad som var hönan eller ägget.

För Märta Nordenfelts del blev arbetslivet enklare efter reformen.

– Men man fick slå i internkatalogen igen. Vad hette förste byråsekreterare si och så i förnamn? Det var inte så viktigt att kunna förnamn innan.

Trots att Märta Nordenfelt numera är pensionär har hon ett fullspäckat schema. Därför är det dags att lämna seniorföreningens lokaler hos Socialstyrelsen när klockan närmar sig två. Hon saknar inte yrkeslivet.

– Vi var inte lata, men det var ett helt annat arbetstempo än det är i dag. Nu hinner man knappt prata för man har sådan press på sig. Förr hade man tid för varandra. Utbrändhet visste ingen vad det var.

På väg ut från Socialstyrelsen passerar vi en vägg med porträtt av alla generaldirektörer som styrt myndigheten genom åren. Bror Rexed ser sträng ut där han står med armarna i kors och rynkade ögonbryn.

– Porträttet av Bror Rexed är inte rättvisande. Han ser kantig ut. I verkligheten var han mjuk, säger Märta Nordenfelt.