200 år av övergrepp

Det säger Phillipa McDermott – aborigin och statlig tjänsteman i Aboriginal and Torres Strait Islander Commission, ATSIC.

Det finns en paradox i att ATSIC finansieras av staten, samtidigt som man kämpar mot staten. Det är Phillipa McDermott den förste att erkänna.

– Naturligtvis! Egentligen är det löjligt! säger hon och skrattar högt.

Det blir ett av de få skratten under vårt samtal på ATSICs kontor på 20e våningen, 60 Margaret Street i centrala Sydney.

ATSIC är ett självstyrande statligt organ, grundat 1990, med folkvald ledning med uppgift att komma tillrätta med den svåra frågan om aboriginernas rättigheter och statligt stöd.

ATSICs främsta uppgift är att besluta om användningen av de statliga bidrag som går till aboriginerna. När den borgerliga regeringen tillträdde 1996 skars bidragen ner kraftigt.

I de utdragna strider om rätten till mark har aboriginerna hamnat i svår konflikt med den ekonomiskt starka gruvindustrin och med landets bönder – två grupper som kunnat räkna med regeringens stöd.

Dessutom vägrar det officiella Australien att be om ursäkt för det systematiska folkmord som på 200 år minskade aboriginernas antal från flera miljoner till dagens cirka 300 000–400 000 personer.

– Många idealister skulle nog vilja få tillbaka hela kontinenten, men den stora majoriteten nöjer sig med mycket mindre. Fram till idag har aboriginerna fått tillbaka cirka några få procent av hela landets yta, konstaterar Phillipa McDermott.

– Men på vissa platser har vi varit framgångsrika. I Northern Territory har de fått tillbaka nästan halva delstaten på grund av delstatlig lagstiftning. Här i New South Wales, där Sidney ligger, har vi fått tillbaka 0,7 procent, fortsätter hon.

ATSIC är en unik organisation, bestående av valda politiker och statligt anställda ”byråkrater” som Phillipa McDermott.

ATSIC ger myndigheter på olika nivåer råd i frågor som rör ursprungsbefolkningen, man försvarar aboriginernas sak, övervakar statens agerande och genomför egna program i samarbete med olika lokala organisationer.

Det är ett arbete som försvårats sedan konservativa John Howards valseger 1996.

– Regeringen har halverat ATSICs budget, från 900 till 450 miljoner dollar per år. Dessutom kräver regeringen ett allt större inflytande över hur pengarna används, konstaterar McDermott.

– De projekt som skurits bort är främst sådana som aboriginerna själva hade skapat lokalt, exempelvis konstprojekt eller säkra fritidsgårdar för ungdomar, fortsätter hon.

Ibland är verkligheten värre än vad man någonsin kan föreställa sig i sin vildaste fantasi. Så är det med den mörka sidan av Australiens historia.

Den som vill veta mer om hur Australiens urinvånare behandlats kan exempelvis läsa boken Blood on the Wattle – Massacre and maltreatment of Aboriginal Australians since 1788, av Bruce Elder.

Titeln anger exakt vad boken handlar om – och händelserna som beskrivs sträcker sig fram till 1980-talet.

Varje nu levande aborigin i Australien kan berätta om övergrepp mot någon i deras familj – även i modern tid.

Aboriginernas kultur räknas som världens äldsta nu levande. Men det var först 1967 som Australiens aboriginer fick rätt att rösta i sitt eget land. Inte förrän 1992 tillerkände Högsta domstolen aboriginerna ursprungliga markrättigheter.

– Det pågår ständiga processer i domstolarna, konstaterar Phillipa McDermott.

Liksom många andra aboriginer i dagens Australien så har hon själv en blandad bakgrund: Modern är holländska, fadern aborigin, farmor var aborigin, farfar var hälften aborigin, hälften irländare. Farfars far var irländare, hans fru var aborigin.

I städerna kunde man mötas över rasgränserna, men i aboriginernas reservat och på boskapsrancherna, där aboriginerna användes som arbetskraft, var det svårare.

Farmor och farfar var ”missionblacks” uppe i Queensland; de levde på ett av de många reservat där den tidens många blandrasbarn blev avlade, genom kärlek eller våldtäkt.

Många av dessa barn kom att ingå i ”The Stolen Generations” – ett öppet sår i Australiens historia som handlar om att aboriginerbarn som ”såg tillräckligt vita ut” togs från föräldrarna för att, med hjälp av disciplin och rashygien, göras till civiliserade varelser.

– Vi letar fortfarande efter ett antal släktingar som försvann, säger Phillipa McDermott.

Eftersom hennes far, Lloyd McDermott, var en god idrottsman – den förste aborigin som spelade i Australiens Rugby Union – så fick han stipendium för att studera vid universitet. Så småningom blev han advokat.

– Det var väldigt ovanligt. Vi har fortfarande snedrekrytering; när jag gick på universitet, 1989–93, så var vi kanske 50 aboriginer av totalt 19 000 studenter, säger McDermott.

– Och då hade vi ändå en regering som gav ekonomiskt stöd och verkade för positiv särbehandling. Nu har villkoren försämrats, fortsätter hon.

Många aboriginer arbetar idag inom den offentliga sektorn. New South Wales har en policy som säger att minst två procent av de offentliganställda ska vara aboriginer. Det är en siffra som motsvarar aboriginernas totala andel av befolkningen.

I ATSICs ledning ska minst 60 procent vara aboriginer. I övriga ATSIC ska andelen vara så stor som möjligt.

Men det är inte alla aboriginer som anser att arbetet inom ATSIC är rätt väg att gå när det gäller att verka för urinvånarnas intressen.

ATSIC är idag inriktat på att få till stånd ett avtal med regeringen liksom en officiell och uppriktigt menad ursäkt för alla historiska övergrepp.

I Sydney marscherade i maj 2000 runt en kvarts miljon människor till stöd för försoning mellan vita och aboriginer.

I november förra året bad påven Johannes Paulus II Australiens ursprungsbefolkning om ursäkt för ”skamliga orättfärdigheter” förövade av katolska kyrkan.

Men John Howard vägrar, med stöd från många väljare, att be om ursäkt för sådant som tidigare generationer gjort. Istället söker han nya vägar att skära i de bidrag som riktas mot aboriginerna.

Regeringens tuffa attityd mot Australiens aboriginer och mot de flyktingar som hålls internerade i läger runt om i landet förvånar inte Phillipa McDermott.

Hon känner igen de hårda orden från valrörelsen.

– De flesta aboriginer skulle nog säga att de inte blev förvånade. De har sagt samma saker om oss hela tiden, konstaterar hon.

Försoningsprocessen mellan aboriginerna och det vita Australien har lett framåt, det kan Phillipa McDermott trots allt hålla med om. Men den institutionella rasismen kommer att finnas kvar länge.

Det finns fortfarande ett tänkande som går ut på att aboriginerna inte kan ta vara på sig själva – trots att de hade gjort det i många tusentals år innan engelsmännen landsteg för lite över 200 år sedan.

– Den grundtanken lever fortfarande kvar, om än i något modernare form. Staten har brutit ner det i ett antal politiska program, men det handlar fortfarande om samma fördomar.

För henne personligen finns det en fråga som är viktigare än alla andra: Att utrota fattigdomen bland Australiens aboriginer.

Lyckas man med det så kommer många andra problem – dålig hälsa, bristande utbildning, bristfälligt boende, missbruk – närmare en lösning.

Verkligheten av idag är emellertid allt annat än hoppingivande. Aboriginer dör i genomsnitt 15 år före sina vita landsmän, De toppar statistiken vad gäller arbetslöshet, ohälsa, kriminalitet, självmord, barnadödlighet, våld i hemmet...

– Nu fängslas allt fler kvinnor för olika typer av småbrott. När fäderna inte tar hand om barnen så blir de också omhändertagna av samhället. Det är en cykel som ständigt upprepas, suckar Phillipa McDermott.

Hur ska då folket i Australien klara av att gå vidare? Går det att försonas efter närmare 200 år av övergrepp?

Phillipa McDermott funderar.

– Det finns så mycket kollektiv smärta och sorg, som kan vara svår för andra att förstå. Det är ju först nu som sanningen om invasionen kommer fram i skolundervisningen, säger hon.
Skulle hon själv kunna tänka sig att gifta sig med en man som inte är aborigin?

– Ja, jag skulle kanske göra det, men jag tänker på barnen. Min mor gifte sig med pappa för att hon älskade honom. Hon kom direkt från båten och hade aldrig sett rasism, säger hon fundersamt.

– Men de spottade på dem på gatorna, de tvingades flytta från Queensland. Det var väldigt svårt för dem att vara tillsammans...