Tillitsbaserad styrning får inte bli en floskel
Min uppfattning är att de förslag som är Tillitsdelegationens huvudpoäng är tämligen ointressanta och bleka, och redovisningen av resultaten i de projekt som bedrivits innefattar en rad självklarheter, skriver Björn Brorström, professor i företagsekonomi vid Högskolan i Borås och lärosätets förre rektor. Däremot har delegationen en poäng när man efterlyser en utvecklad och förbättrad dialog mellan regeringen och myndigheterna, anser han.
Tillitsdelegationen har nu överlämnat sitt betänkande ”Med tillit följer bättre resultat” till regeringen. Påståendet i titeln baserar sig på att delegationen – i enlighet med regeringens uppdrag – följt och gett stöd till ett antal myndigheter att arbeta mer tillitsbaserat, vilket har gett positiva resultat.
Ett antal av resultaten och förändringarna redovisas inom de samarbeten som bedrivits, benämnda Tillitsverkstaden och Tillitsnätverket. Resultatredovisningen innefattar en rad självklarheter. Frågan väcks om tillitsbaserad styrning och ledning är allt eller inget. En annan fråga som infinner sig är om de gynnsamma förändringar som noteras lika gärna skulle kunna tillskrivas Hawthorne-effekten – det vill säga att det är uppmärksamheten i sig som inneburit förändringar, inte fokus på den tillitsbaserade styrningens principer.
Hur som helst – med tillitsbaserad styrning avses följande: tillit (sic), medborgarfokus, helhetssyn, handlingsutrymme, stöd, kunskap, öppenhet och långsiktighet. Principen långsiktighet har tillkommit i och med betänkandet. De åtta punkterna är vägledande principer för styrning.
Tillitsbaserad styrning är inte, vilket noga påpekas i utredningen, någon enhetlig styrmodell.
Aningen egendomligt är att principen ”tillit” är en del av tillitsbaserad styrning. Det borde vara självklart, men delegationen menar att principen är så central att den bör finnas med och beskrivas för sig. Det förefaller således finnas anledning att se tillit som en del av helheten. Det är en märklig logik.
De åtta formulerade principerna är honnörsord och svåra att inte hålla med om. Även om utredningen problematiserar principerna blir budskapet enligt min uppfattning alltför enkelt och svepande.
Ett särskilt resonemang förs i betänkandet om dialogen mellan regeringen och de statliga myndigheterna. Tillitsdelegationen efterlyser en utvecklad och förbättrad dialog och menar att regeringen och departementet har ett ansvar i frågan. En utvecklad dialog skulle stärka den tillitsbaserade styrningen. Här har delegationen en viktig poäng. En bättre och äkta dialog är väsentlig för att ge myndigheterna ett ökat handlingsutrymme och markera förtroende för myndigheten, dess ledning och verksamhet.
Mina egna erfarenheter av myndighetsdialoger som rektor vid Högskolan i Borås är att dialogen är alltför mycket på regeringens och departementets villkor. Den är alltför ytlig, bekräftar inte lärosätets strategier och stödjer därför inte lärosätets utveckling och profilering. Ett stort antal gånger har jag tillsammans med medarbetare lämnat utbildningsdepartementet och den genomförda dialogen besvikna över just bristen på dialog.
De konkreta huvudförslagen i betänkandet är dels att regeringen ska inrätta ett stöd till statliga myndigheter för att utveckla den tillitsbaserade styrningen och ledningen, dels att regeringen ska tillsätta en kommitté med uppgift att skapa en arena vars syfte är att uppmärksamma samhällsproblem och stimulera till lösningar på identifierade problem. Jag vet inte vilka förväntningar uppdragsgivaren och andra aktörer har och har haft vad gäller den fortsatta utvecklingen av tillitsbaserad styrning och ledning. Min uppfattning är att de förslag som är Tillitsdelegationens huvudpoäng är tämligen ointressanta och bleka.
Grunden för all framgångsrik styrning och ledning som stödjer en gynnsam verksamhetsutveckling är förtroendefulla förhållanden. Förtroende skapas och byggs successivt genom att inblandade aktörer är öppna mot varandra och argumenterar konsekvent och sakligt. Förtroende bryts ned om fakta missbrukas och dolda agendor finns och avslöjas, och det sker alltid för eller senare. Förtroendefulla förhållanden möjliggör och leder till en långtgående decentralisering av ansvar och befogenheter. Det förutsätter chefer som äger förmåga att delegera, vilket inte kan tas för givet.
En förtroendefull relation innebär emellertid inte att den formella länken mellan central och lokal nivå och mellan huvudman och uppdragstagare upplöses. Mål, resultatkrav och ramar måste sättas och uppföljning och utvärdering av åstadkomna resultat genomföras. Ansvar ska utkrävas, vilket är en aktivitet som innebär att förtroendet mellan huvudman och uppdragstagare stärks. Gammalmodigt? Nej, inte alls; det är precis detta det handlar om – inte att sätta nya etiketter på självklarheter.
Björn Brorström
Professor i företagsekonomi vid Högskolan i Borås
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
