Tankar från en långtidssjuk
Nu går drevet.
Piskan viner.
Visst myglar jag väl med oron, sorgen och skammen.
Jag kan säkert sova gott om jag bara vill.
Mardrömmarna är påhittade.
Ångesten uppdiktad.
Man ska prestera och producera.
Trettiotvå års fläckfritt heltidsarbete räcker inte.
Man ska tåla att särbehandlas och kränkas och vackert finna sig i att arbetsgivaren bryter mot ett antal regler.
Ta mössan i hand och fortsätta skrapa med foten.
Jag är ju trots allt bara en medelålders kvinna.
Varför utreds inte anmälda arbetsskador inom rimlig tid?
Varför ska skulden och skammen läggas över mig som en tung och våt yllefilt?
Var ska jag få kraft att återkomma till arbetslivet när ingen vill ta upp frågan om kränkning?
Arbetskamraters tystnad.
Fackets lysande frånvaro.
Det måste allt vara mitt fel.
Det stärker knappast mitt självförtroende och egenvärde.
Att ta mig i kragen.
Rycka upp mig.
Ta tag i mitt liv.
Min resa i långtidssjukskrivningens okända land är en märklig upplevelse.
Ensam trots tiotusentals medfångar.
Som inte heller är värda att lyssna till.
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.