Sluta tjata om biståndsprocenten
Just hemkommen från en vecka uppe i Niassa i Moçambique går jag igenom diverse post och tidningar, bl a Statstjänstemannen. Jan-Åke Porseryds ledare i nr 7/2003 gör mig så trött.
Återigen fixeringen vid procenten. Jag kan gå med på att det är viktigt att ”biståndsviljan” bibehålls och kanske också höjs. Men det är ju ett väldigt ytligt resonemang. Kanske rent av populistiskt.
Har nu jobbat 30 år med bistånd och 15 på s k biståndsambassader. De politiska partierna har under decennier försökt övertrumfa varandra med procent.
Vad som händer är ju att man ökar biståndssummorna, minskar personalen och kräver att kvalitén på biståndet ska höjas. En ekvation som inte är rimlig helt enkelt.
Skulle du, Jan-Åke, kunna tänka dig att gå till storms emot EUs och USAs sjukliga och för fattiga u-landsbönder rent skadliga jordbrukssubventioner? Skulle du kunna tänka dig att argumentera för mer personal inom Sida eller för radikal omorganisation av biståndet och biståndsverket?
I slutet av månaden har jag arbetat fem år med det svenska provinsstödet till Niassa, vars ”bottom line” är fattigdomsbekämpning.
Bosse Hammarström, ST-medlem, Ambassaden, Maputo
Svar: Mer pengar bra
Jag argumenterar gärna för alla goda förslag som kan göra Sveriges och västvärldens bistånd bättre och mer effektivt.
Men Bosse, nog måste mer pengar vara till fördel för biståndsverksamheten.
I dag ger inget av de rika länderna mer än en procent av sina samlade tillgångar för att bekämpa fattigdomen i u-länderna. Visst är det futtigt.
Jan-Åke Porseryd, Chefredaktör, ledarskribent
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.