Sätt stopp för slöseriet
Bättre än att jaga människor med nedsatt arbetsförmåga är att hitta vägar att ge dessa personer möjlighet att använda den arbetsförmåga de har, skriver Rickard Wikström.
Nästan alla har arbetsförmåga!
Satte du kaffet i vrångstrupen nu? Är du i koma eller dödligt sjuk är du kanske undantagen, men i övrigt har alla arbetsförmåga. Hos vissa är arbetsförmågan mycket svår att ta tillvara på och hos andra är det nästan omöjligt, men det finns en arbetsförmåga. Frågan är hur man tar tillvara arbetsförmågan på bästa sätt och om det finns förutsättningar för alla att ta till vara sin arbetsförmåga. Finns det någon som är beredd att avlöna en person med en mycket begränsad arbetsförmåga?
Med regeringens förslag till nya regler för sjukförsäkringen finns det risk för att vi gör det ännu svårare att ta tillvara människors arbetsförmåga.
Vi tänker oss en man som är 58 år och inte längre klarar sitt arbete på heltid, utan behöver gå ned i arbetstid till 75 procent. Han skulle klara ett lättare arbete på 100 procent, men det finns ingen möjlighet till omplacering. Med de föreslagna nya reglerna för sjukförsäkringen tvingas han lämna sitt jobb för att söka ett arbete som han klarar av. I stället för att arbeta 75 procent under sina sista sju år i yrkeslivet, då han skulle ha producerat utifrån sin arbetsförmåga, står han nu som arbetssökande. Eftersom han knappast går att placera blir han avstängd och får försörjningsstöd från kommunen.
Redan i dag pågår ett slöseri med arbets- och produktionsförmåga. Det kommer att bli mycket värre med regeringens förslag. Är detta verkligen att förorda arbetslinjen?
De flesta vill arbeta. Inte bara för lönen utan också för det sociala liv som ett arbete ger. Tänk om man koncentrerade sig på att ge dessa människor möjlighet att komma ut i arbeten där de kan fungera utifrån sin förmåga, och på att ge företagen förutsättningar för att kunna anställa dem och anpassa deras arbetsmiljö. Det är inte många företag, myndigheter eller organisationer som i dag vågar anställa någon med ett funktionshinder, på grund av rädslan för produktionsbortfall, sjukfrånvaro, kostnader för rehabilitering och anpassning.
Det handlar återigen om att använda den arbetsförmåga som finns hos alla personer. Som exempel tänker vi oss en kvinna som börjar arbeta med lönebidrag i en telefonväxel. Hon klarar bara att ta 15 samtal i timmen och behöver kunna ta pauser för att inte värken av att statiskt stå och sitta ska bli för stor. Efter fyra år upphör lönebidraget. Hennes hälsotillstånd har inte förändrats, men anpassningen har upphört och hon ska kunna jobba som alla andra. Hon blir sjukskriven, men bedöms klara ett annat arbete på heltid – och tvingas lämna sitt arbete efter sex månader. Ännu en person har förlorat lön och sociala kontakter och är fortfarande lika svår att placera. Ännu en persons arbetsförmåga är förlorad.
Arbetsgivare är skyldiga att ha ett gott förebyggande arbetsmiljöarbete och se till att de anställda har en rimlig arbetsbelastning. Vi förväntas arbeta tills vi är minst 65 år. Detta innebär att vi har ett gemensamt ansvar för att arbetsmiljön på våra arbetsplatser är så god att vi kan klara vårt arbete i 40 år eller mer.
Med ny teknik har det kommit system som möjliggör betydligt hårdare styrning och kontroll av hur länge du pratar i telefon, hur många knapptryckningar du gör på din dator och hur mycket du bör hinna under en timme eller en dag. Vilken forskning och vilka rekommendationer finns kring hur många knapptryckningar din kropp klarar på 40 år? Är det till exempel rimligt att dina öron ska klara att arbeta i en telefonikundtjänst och ta minst 30 samtal i timmen i 40 år?
I stället för att jaga dem som har nedsatt arbetsförmåga bör vi koncentrera oss på att hitta vägar att ge dessa personer möjlighet att ta tillvara sin arbetsförmåga och företagen möjlighet att anställa personer med nedsatt arbetsförmåga.
Rickard Wikström
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
