Sagan om trotjänaren som inte heller fick chansen
”Sist in – först ut” är i verkligheten det som gäller när verksamheter ska dras ned, skriver Stefan Nilsson.
(Med anledning av de sagor som Svenskt Näringsliv publicerade i ett antal annonser för en tid sedan.)
Det var en gång en människa som varit på sin arbetsplats i närmare trettio år och som allt som oftast trivts bra. Hon hade en gedigen erfarenhet och också fått utbildning genom företaget, som hon även haft användning för i sitt arbete.
Det började närma sig sommar och hon såg fram mot en välbehövlig semester.
Men så en dag fick hon beskedet att hon inte fick fortsätta sin anställning. Man skulle spara pengar, sade ledningen. Det berodde inte på att man hade för litet att göra på arbetsplatsen (det hade man aldrig haft!) utan helt enkelt att pengarna inte räckte längre, förtydligade man från de ledande på myndigheten.
Det fanns dock regler i det här landet, som sade att den som kom in sist, skulle få gå först. Dessa regler kunde dock kringgås på olika sätt, för resultatet på hennes arbetsplats visade sig bli så att väldigt många med femton till trettio års anställningstid hade fått gå, medan andra som jobbat i några år blev kvar.
Det visade sig i stället att längden på den anställdes eget liv hade större betydelse än längden på anställningen. Man skulle ha kunnat mynta ett annat begrepp än »sist in – först ut«. »Äldst och längst tid på jobbet ut och yngst och kortast tid kvar!«, hade varit en mer passande slogan.
Den gamle trotjänaren tyckte inte detta var rättvist, men hon sökte jobb efter jobb. Dock fick hon samma svar, att »det har varit många sökande och jobbet är tillsatt av annan sökande«.
Hon fick nu sitt uppehälle genom a-kassan och undrade då hur mycket besparing samhället gjorde, då man sade upp mindre attraktiva människor på arbetsmarknaden (äldre!) i stället för att säga upp yngre, som mycket lättare kunde få nytt jobb.
Stefan Nilsson
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.