Otrygga villkor för forskare med STs förslag
ST tycks vilja att en forskaranställning ska kunna avslutas oberoende av hur länge forskaren varit verksam, skriver Ingela Parmryd.
Jag har tidigare i ST Press kritiserat ST för bristen på agerande för att förbättra villkoren för yngre forskare. Jag vill nu åter ta upp denna grupps situation, inte minst mot bakgrund av hur min kritik bemöttes förra gången. Jag fick då (i ST Press nr 15/2008) svar från Ing-Marie Nilsson, STs andra vice ordförande och ordförande för avdelningen inom universitet och högskolor. Hennes svar gick ut på att de fackliga organisationerna inte kan göra annat än att tycka beroende på högskoleförordningen. Vilken för ett fackförbund märklig och bekväm position att inta!
Och som ST tycker sen. I stället för att som Befattningsutredningen föreslår begränsa tiden för visstidsanställning av forskare vill ST skapa otrygga anställningsvillkor för forskare under hela deras yrkeskarriär. I dag anställs forskare inom livsvetenskaper som lektor vid snittåldern
52 år, vilket är anmärkningsvärt sent i yrkeslivet, men ST tycks tydligen vilja att en forskaranställning ska kunna avslutas om en forskare inte kvalificerat sig för nästa steg i karriären, oberoende av hur länge forskaren varit verksam.
Att stanna kvar på det steg där man befinner sig anges inte som ett alternativ. Vad har vi forskare gjort för att förtjäna en sådan negativ särbehandling? Varför inte ompröva alla statsanställdas anställningar för att se att deras yrkeskompetens utvecklats åt rätt håll? Det är väl av vikt att alla hänger med? Det normala på arbetsmarknaden är tillsvidareanställning efter en sex månaders provanställning. Jag har varit visstidsanställd på Stockholms universitet tolv av de senaste femton åren och jag är på inga sätt unik i det avseendet. Att fyra år som doktorand klassas som utbildning kan jag köpa, men åtta år till?
Det finns möjligheter att agera om man så vill. Befattningsutredningen kommer fram till att forskarassistenttjänster inte är förenliga med EUs visstidsdirektiv (1999/70/EG). Det skulle ha införlivats med svensk lagstiftning senast den 10 juli 2002, vilket jag berört i mitt tidigare inlägg. Vidare kan man ifrågasätta varför inte en lag skulle gå före en förordning.
Jag tycker också att ST bör agera mot inlasning till och öronmärkning av tjänster. Befintliga lektorat borde räcka till före detta forskarassistenter i större utsträckning än de gör. Ytterligare en sak man som fackförbund skulle kunna göra är att verka för att en del av de nya medel som nu kommer universitet och högskolor till del används för att ta vara på den kompetens- och framtidsresurs forskarassistenterna utgör. I sin forskningsproposition skriver regeringen: »I den situationen som i dag generellt råder inom svensk forskning är de bristande karriärmöjligheterna för yngre forskare ett av de allra största problemen. Det är mycket angeläget att universitet och högskolor förbättrar karriärmöjligheterna för yngre forskare.«
Vid naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet har man på tvärs med denna uppmaning skapat en utlysning av sina nya medel som stänger ute forskarassistenter som fått sina tjänster i öppen konkurrens och tillhör den grupp regeringen åsyftar. Fast det är klart, att agera kräver ju en annan insatsnivå än att tycka.
Som forskare och aktiv i det nätverk för forskare som startats inom ST var jag angelägen om att få tycka till i STs remissvar till Befattningsutredningen. Detta avvisades och remissvaret blev en tjänstemannaprodukt utan viktiga insikter från dem som berörs. Man var också ganska mån om att inte låta forskarna komma till tals i remissvaret till Resurstilldelningsutredningen. Om ST vill locka fler forskare är den inslagna vägen definitivt felaktig.
Ingela Parmryd
Före detta forskarassistent
Stockholms universitet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
