Myndighetstexter svåra att förstå
Enligt ett riksdagsbeslut ska det svenska samhället år 2010 vara tillgängligt för alla. Det innebär att alla ska kunna delta jämlikt i samhället oavsett funktionsförmåga. Beslutet om tillgänglighet innebär också att det är en rättighet för alla att kunna förstå den samhällsinformation som ges. Därför ska information från myndigheter, kommuner och landsting även finnas på lättläst svenska.
Undersökningar visar att 25 procent av Sveriges vuxna befolkning inte läser så bra som man förväntas göra efter fullgjord grundskola. De har svårt att ta till sig viktig information och kan inte läsa och återberätta en vanlig nyhetsartikel. Därför behöver de enkla och tydliga texter för att kunna ta del av viktig samhällsinformation – vilket måste betraktas som en demokratisk rättighet. Det kan dessutom vara livsviktigt att ha texter som verkligen är lättlästa och förstås av alla när det till exempel gäller att informera om hur man ska agera i en nödsituation.
Om ett museum är tillgängligt för rullstolsburna eller har bokstäver på sin webbplats som kan anpassas i storlek för synskadade, går tämligen lätt att avgöra. Men att avgöra om en text är lättläst kan vara knepigare. Frågan är vem som har ansvar för att bedöma om den verkligen är det. Jag klickar på en myndighets lättlästa länk och får upp meningen: »Faktabladen vänder sig till konsumenter, fastighetsmäklare, journalister och konsumentvägledare och handlar bland annat om vilka rättigheter och skyldigheter köpare, säljare och mäklare har.«
Jag har ett tränat öga och ser att meningen definitivt inte är lättläst.
En lättläst text ska ha korta meningar med enkla vardagliga ord. Det ska helst vara en mening per rad och mindre vanliga ord och uttryck ska förklaras. För att undvika otydliga och oklara syftningar i texten ska ord gärna upprepas. Sammanhanget i texten ska vara tydligt och den som läser ska inte behöva ha några förkunskaper i ämnet för att förstå. En genomgång på webben av texter som är markerade som lättlästa visar dock stor skillnad i meningslängd, meningsbyggnad och begriplighet. Jag frågar åter på vems ansvar det vilar att bedöma om en text kan betraktas som lättläst eller inte.
Läsovana, dyslektiker, utrikesfödda och personer med funktionsnedsättning är grupper som kan ha behov av och uppskatta lättläst information. Att då mötas av text som är markerad som lättläst och inte håller vad den lovar är förnedrande. Det är ett hån mot själva begreppet lättläst svenska och det är synnerligen nonchalant mot den som behöver information på ett enklare språk. Avsändaren visar brist på omtanke och sviker ett löfte till läsaren genom att rubricera information som lättläst när texten inte alls gör skäl för namnet.
Uttrycket »vänder sig till«, som det står ovan, orsakar bryderi för den med bristande kunskaper i svenska språket. Att slå upp ordet vända i ett lexikon ger ingen ledning. Önskvärt är att de ord och uttryck som används i en
lättläst text ska gå att slå upp. Det är också önskvärt att använda ord som bara har en betydelse. Uttryck som »i stor utsträckning«, »ta i med hårdhandskarna« och »få bukt med problemen« skapar mer förvirring än förståelse i den text som ska vara lättläst.
I dag saknar ungefär hälften av landets myndigheter, kommuner och landsting fortfarande lättläst text på sina webbplatser. Det är alldeles utmärkt. Det innebär att det ännu finns god tid att anlita någon som kan skriva lättläst information på ett enkelt språk med korta meningar, klara syftningar och tydligt budskap.
Eva Bernhardtson
skribent, Stockholm
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
