Medarbetarna offras i en omorganisation utan slut
Den ständigt pågående omorganisationen skadar såväl myndigheten som de anställda, skriver Eva Sjögren, en av STs klubbordförande inom Arbetsförmedlingen.
En omorganisation kan vara uppfriskande för en verksamhet genom att många anställda byter arbete eller arbetsuppgifter. Nya medarbetare anställs. Det kan skapa en kreativ dynamik som ger förnyad energi till verksamheten. Men i en långdragen förändringsprocess kan man också förlora viktig kompetens som byggts upp under många år genom att ohälsosamt många medarbetare slutar och söker sig till andra arbetsgivare. Arbetsplatsen tappar helt enkelt sin professionalitet. Medarbetarna är tålmodiga och extremt lojala till en viss gräns, men sedan går det inte längre.
Frågan är också om de arbetssökande får vad de har rätt att kräva när Arbetsförmedlingen befinner sig i ett sådant läge.
Från arbetsgivarhåll hoppas man att en effektivisering ska leda till lägre kostnader för verksamheten, med ökad kundnytta. Bra så långt, vi behöver använda medborgarnas skattepengar väl. Man hoppas också på ett ökat förtroende för myndigheten. Bra där också, det jobbar vi på. Men blir det så? Hur länge orkar personalen utföra myndighetens kärnverksamhet parallellt med att befinna sig i en omorganisation som »aldrig tar slut«? År efter år.
I flera år har vi som är anställda på Arbetsförmedlingen från ledningen hört »tycker ni det är jobbigt nu, så är det bra för er att veta att det kommer att bli värre innan det vänder«. Budgeten läggs lägre för varje år, delvis på grund av en digitalisering som antas minska behovet av personal. Många arbetssökande tycker att det är skönt att vi äntligen blivit mer digitaliserade, men flera av våra långtidsarbetslösa behöver hjälp och kontakt i ett fysiskt möte med en handläggare.
Arbetssökande ska i framtiden inte ha en egen handläggare utan i stället vara ett ärende. Där har myndigheten tagit efter bland andra Försäkringskassan, där man väntar i en gemensam telefonkö när man ringer och sedan får prata med den handläggare som svarar. Men jag vill mena att Arbetsförmedlingen jobbar utifrån ett uppdrag som skiljer sig från Försäkringskassans. Det är en stor fördel att veta vilka sökande man som handläggare har, exempelvis när man ska matcha mot jobb. Det gäller framför allt de långtidsarbetslösa, där anställningar ofta behöver anpassas.
I omorganisationen slås mindre kontor ihop till större enheter. Hur mycket man än från ledningen talat om att »vi ska lyssna på alla, det ska inte vara det stora kontorets arbetssätt som gäller«, så får de mindre enheterna ändå oftast i slutändan anpassa sig till de större. Trots att det mindre kontoret kanske har ett bättre fungerande arbetssätt inom vissa områden.
Hur många lojala medarbetare är det rimligt att offra i en omorganisation som aldrig tar slut? Till slut känns det som att »alla springer« och många ledningsbeslut tas alldeles för snabbt.
Det är många som jobbar med kringuppdrag och projekt inom myndigheten, vilket gör att budgeten inte räcker till för dem som dagligen har kontakt med sökande – själva basuppdraget. Vi ska inte prata antal sökande per handläggare, för uppdraget är mer komplext än så, men handläggarna har ohälsosamt många sökande att hantera. Det gör att myndighetens sjuktal ökar. Och det drabbar i slutändan de arbetssökande. Och naturligtvis förtroendet för myndigheten.
Handläggare med lång erfarenhet som nätverkar aktivt och framgångsrikt med andra myndigheter och aktörer flyr till andra arbetsgivare när röran blir dem övermäktig. När dessa kolleger slutar uppstår ett enormt kompetenstapp. Det tar lång tid att jobba upp nya nätverk med våra samarbetspartner.
Och mitt i denna röra jobbar mina kolleger, som jag så ofta hör säga: »Själva jobbet som handläggare är ju egentligen så roligt.«
Eva Sjögren, ordförande för en av STs lokala klubbar inom Arbetsförmedlingen och sius-konsulent
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.