Låt pandemin bana väg för en ny syn på distansarbete
Budskapet att det är på kontoret som vi är mest effektiva ekar rätt tomt när Försäkringskassans produktion är högre än vanligt under coronapandemin, då över hälften av medarbetarna jobbar hemifrån, skriver Christer Järild. Vi bör ta vara på möjligheten att varaktigt förändra synen på distansarbetet, anser han.
Frågan är inte om coronakrisen kommer att påverka utvecklingen för distansarbete. Frågan är hur. Vi bör ta vara på möjligheten att ge det krackelerande aktivitetsbaserade arbetssättet en nystart.
Kanske är det inte rätt tid för utvärdering och framtidsspaningar när pandemin fortfarande pågår, med sin påtvingade isolering. Begränsningarna i privatlivet och den jämntjocka grå vardagen påverkar hur vi upplever distansarbetet. Men en sak kan vi konstatera. Verksamheten går inte sämre på grund av hemarbetet. Tvärtom.
Trots nya arbetsuppgifter och ökat inflöde inom flera förmåner som en följd av coronapandemin är Försäkringskassans produktion högre än vanligt. ”Enastående, fantastiskt” är några lovord från myndighetens ledning till medarbetarna. Övertid, omfördelningar, prioriteringar och kompetent personal är bidragande orsaker. Men det sker i en situation där över hälften av Försäkringskassans personal jobbar hemifrån. 8 000 personer är varje dag uppkopplade mot nätet.
Budskapet att det är på kontoret som vi är mest effektiva ekar därför rätt tomt. Men det är ett budskap som fortfarande är starkt på Försäkringskassan, och som delvis varit avgörande för möjligheten till hemarbete under pandemin. Alla får inte arbeta hemma, med hänvisning till detta argument.
Det må vara tråkigt att inte träffa sina kolleger. Men efter cirka två månader på distans är det märkbart hur väl många anpassat sina rutiner till en ny situation. Det är också tydligt att de digitala stöden faktiskt fungerar i skarpt läge.
Därför känns det rätt avlägset med ett scenario där vi återvänder till våra kontor för att på nytt prövas av chefers subjektiva bedömningar av huruvida vi har rätt att arbeta på distans eller inte. Och att på nytt fylla i skriftliga avtal för var, när och hur vi får arbeta på distans.
Det motsatta scenariot där vi alla ständigt jobbar på hemifrån kommer dock inte heller att bli verklighet. Inte ännu, i alla fall.
Men varför inte en medelväg? Avsätt två–tre dagar för distansarbete som en standardmodell för samtliga medarbetare som vill och kan. Inför en ”kärndag” i veckan då alla vet att man är på kontoret och kan ha fysiska möten och sociala aktiviteter. Och låt distansarbete bli en del i det aktivitetsbaserade arbetssättet. Den massiva kritiken mot aktivitetsbaserade kontor har gjort att vi skruvat så mycket i konceptet att vi i dag har traditionella öppna kontorslandskap. Det måste vara attraktivt att komma till kontoret, det ska inte bara vara en plats för ”produktion”.
I internets tidiga era var möjligheten till distansarbete närmast ett löfte. Ett löfte som aldrig riktigt har infriats. Och som Dagens Nyheters techredaktör Linus Larsson nyligen konstaterade: ”Kanske inte för att tekniken saknades, utan för att vanor och förväntningar gjorde att distansarbetet aldrig blev mer än ett undantag.”
Så är det. Teknikstöd finns i överflöd. Finns viljan och tilliten?
Christer Järild
Kommunikatör på Försäkringskassan
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
