Kvaliteten måste få kosta
Högskolan bör undantas från kravet på höjd produktivitet, enligt en utredning. Ett utmärkt förslag, men högskolan behöver också mer pengar, anser Elin Rosenberg, ordförande för SFS.
Kvaliteten kommer att hamna i fokus om den färska utredningen om resurstilldelningen till högre utbildning och forskning blir verklighet. Sveriges förenade studentkårer, SFS, har länge kämpat för att regeringen ska våga premiera kvalitet i högskolan och välkomnar därför denna del i utredningen.
I dag fördelas pengar till högskolorna utifrån studenternas prestation. En del menar att detta har fått konsekvensen att lärare ibland släpper igenom studenter som inte uppfyllt målen för att lärosätet inte ska förlora pengar. Kraven på våra högskoleutbildade kan alltså ha minskat. Detta problem tar regeringens utredare, Dan Brändström, tag i när han presenterar förslaget till nytt resurstilldelningssystem för högskolorna.
Lärares löner är ett annat problem som tidigare inte alls har belysts men som Brändström också har tagit upp i sin utredning där han föreslår att kravet på att högskolorna ska öka sin produktivitet slopas.
I varje avtalsrörelse förhandlas hur mycket lönerna ska öka de närmsta åren och i varje budget talar regeringen om för sina myndigheter att de ska bli mer produktiva genom att pris- och löneomräkningen reduceras med en viss procentsats. Det här betyder i klartext att regeringen inte ger högskolorna tillräckligt med pengar för den löneökning som faktiskt sker varje år. Högskolorna tvingas bli mer produktiva som ett resultat av de minskade resurserna.
En högskola kan välja att bli mer effektiv på flera olika sätt. Den kan öka antalet studenter per lärare. 300 studenter som lyssnar på en lärare är mer kostnadseffektivt än 30. Den kan minska antalet undervisningstimmar och låta studenten sköta inlärningen själv. Eller så kan den försöka se till att de studenter som kommer till högskolan är så bra redan innan de börjar att de inte behöver någon handledning. Samtliga exempel minskar kostnaderna – men ger inte en bättre högskola.
En verksamhet som till så stor grad kräver möten mellan lärare och student är svår att effektivisera utan att kvaliteten sätts på spel. SFS vill se en högskola där studenter och lärare möts minst femton timmar i veckan. Mötet mellan lärare och student är centralt för att utveckla det kritiska tänkandet och för att vi studenter ska kunna vara en del av akademin, inte bara bli gäster innanför dess väggar. Det är därför glädjande att Brändström vill ta bort det produktivitetskrav som sakta men säkert ätit upp våra undervisningstimmar.
Men för att kompensera den brist som uppstått efter år av åtstramning behöver regeringen skjuta till miljardbelopp. Det räcker inte med de 240 miljoner kronor som regeringen stoltserade med i budgetpropositionen. Enligt Högskoleverkets chef behövs minst det dubbla för att få upp antalet undervisningstimmar. Utbildningskvalitet och ekonomiska resurser hänger ihop. Det är därför av största vikt att regeringen ser att det finns en stor skillnad mellan en högskola och annan statlig verksamhet – den skillnaden heter undervisning. Därför kan inte den högre utbildningen utsättas för samma besparingar som andra myndigheter.
Brändström visar det vi från studenthåll sedan länge framhållit, att de resurser som ska följa oss studenter inte kan hänga på utbildningsområde utan på vilka undervisningsmetoder som används. Det är inte längre självklart att det är mycket mer kostnadskrävande att ge en matematikkurs för naturvetare än en statistikkurs för statsvetare. Därför är det viktigt att alla studenter, oavsett utbildning, får tillräckligt många undervisningstimmar.
Elin Rosenberg
ordförande, Sveriges förenade studentkårer
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
