Kriminalvårdare eller rökpoliser?
Kontrollen av rökförbudet på svenska anstalter har fått orimliga proportioner, skriver Olle Sandegård som jobbar med drogavvänjning inom Kriminalvården.
Hur stor del av arbetstiden ska personalen inom den svenska kriminalvården ägna sig åt att jaga »tjuvrökare« och hur stor del ska ägnas åt andra, väsentligare uppdrag? Det kan man fråga sig, efter den senaste tidens klappjakt på de nikotinister, som inte med hjälp av snus eller andra röksubstitut klarar av att hålla sig rökfria utanför de ytterst få rökstunder, som numera erbjuds de intagna på landets fängelser och häkten.
Inte nog med att rökning är förbjuden inomhus i alla gemensamma utrymmen. Rökning är sedan en tid tillbaka inte längre tillåten i de egna cellerna och för att minimera risken för att »tjuvarna« ska ägna sig åt »tjuvrökning«(!) får de inte längre förvara vare sig cigaretter eller tändstickor/tändare i de egna rummen. Rökning får endast ske utomhus under två eller tre speciella rökutsläpp per dygn (i vissa fall endast ett), varvid personal tillhandahåller »fångarnas« egna cigaretter, för en kort stunds avbrott i den pressande nikotinabstinensen.
Alla cigaretter räknas noga, för att ingen ska smuggla med sig någon röktobak in i cellen och där i smyg försöka tända den på något illegalt sätt, när nikotinsuget pressar på. Kanske också med livet som insats, eftersom de metoder som hittills provats ofta handlar om sinnrika arrangemang med gnistor från elsladdar och liknande.
Sedan rökinskränkningarna infördes handlar personalens cellinspektioner nu snart mer om att leta efter gömda cigaretter och tändare, än efter narkotika och andra normalt förbjudna föremål i cellerna. Är denna ordning verkligen rimlig? Är det vettigt att en stor del av de svenska kriminalvårdarnas dyrbara arbetstid går åt till att försöka stoppa ett beteende som inte på något sätt är förbjudet enligt svensk lag? Är det acceptabelt att de intagna drabbas av olika disciplinära åtgärder, när de vill ta sig ett bloss, för att varva ner eller hålla en stressande nikotinabstinens i schack?
Även om det finns belägg för att det är bra även för kriminella och drogmissbrukare att sluta röka tobak, finns det väl ändå vissa gränser för hur långt samhället har rätt att driva sitt tvång mot dem som av olika anledningar blivit klienter inom rättssamhällets slutna institutioner.
Rökförbud inomhus tror jag alla kan ställa upp på. Men att med tvång i princip förbjuda frihetsberövade nikotinberoende personer att röka är väl egentligen inte någonting annat än ett slags fysisk och psykisk tortyr. Ska vi verkligen hålla på med sådant inom svensk kriminalvård, när vi har så många andra, betydligt angelägnare uppgifter att ägna oss åt?
Olle Sandegård
ickerökare och programledare för bland annat drogavvänjningsprogram inom kriminalvården i Mariestad
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
