Kostsamma värdegrundsprojekt ställer orimliga krav på de anställda
Myndigheters värdegrundsprojekt tar stora resurser i anspråk, men väcker också frågan om det är rimligt att staten avkräver sina anställda gemensamma värderingar, skriver Martin Blom, docent vid ekonomihögskolan vid Lunds universitet.
Som anställd inom svensk offentlig sektor torde det vara svårt att ha undgått ordet ”värdegrund”. Säg den myndighet eller annan statlig organisation som i dag inte ståtar med en egen sådan, åtminstone på sin hemsida och i sina offentliga kommunikationskanaler.
Därutöver har staten även en övergripande värdegrund för samtliga anställda, som beskrivs i skriften ”Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda” från 2013. Kännedomen om den senare tycks vara högst varierande bland landets statligt anställda, men som väl är innehåller den huvudsakligen självklarheter för de flesta av oss i statlig tjänst.
Man kan tycka att alla dessa värdegrundsprojekt i offentlig sektor är en relativt harmlös företeelse. Vår egen forskning pekar på att det är svårt att påvisa någon substantiell effekt på de organisationer som blir med värdegrund, även om en del anställda ser med tacksamhet på att ledningar och staber är sysselsatta med detta och inte någonting värre.
Det är emellertid inga småsummor av skattebetalarnas medel som spenderas på dessa projekt. Det samlade antalet arbetsdagar som de anställda lägger ned på diverse värdegrundsövningar och workshoppar ska inte heller underskattas. Många anställda anser sig också ha viktigare saker för sig än att titta på Powerpoint-presentationer och lyssna på abstrakta värdeord.
Värdegrundsprojekten tar sammantaget ansenliga resurser i anspråk i redan projekttrötta organisationer, men de ger också anledning att ställa större frågor. Är det rimligt att staten avkräver sina anställda gemensamma värderingar, det vill säga avser att styra vad man ska tycka, tänka och känna innerst inne? Är det rimligt att någon arbetsgivare gör så?
Att ställa krav på hur anställda – oavsett personliga värderingar – beter sig är fullt rimligt på de flesta arbetsplatser. Men det är inte detsamma som att avkräva dem en viss uppsättning värderingar. I ett arbetsliv präglat av mångfald ter det sig än mer problematiskt.
En svensk kommun hade exempelvis denna värdegrundsformulering:
”Våra värderingar och synsätt i frågor som rör arbetsmiljö, jämställdhet, kulturell mångfald och ålderssammansättning är gemensamma och grundläggande. All verksamhet i [kommunen] skall bygga på hög kompetens, arbetsglädje och serviceanda. Som anställd i [kommunen] måste du ha en positiv människosyn, visa respekt och vara lyhörd för kommunbornas behov.”
Tar man dessa formuleringar på fullt allvar så är det inte lite som krävs av den anställde. Nu är ju förvisso vanligen inte värdegrundsinkvisitionen så nitisk och effektiv, men nog skulle man kunna finna åtminstone någon syndare i organisationen som inte varje dag lever upp till ett sådant önsketänkande.
Martin Blom
Docent, verksam vid ekonomihögskolan vid Lunds universitet.
Aktuell med boken Värdet av värdegrunder, skriven tillsammans med Mats Alvesson och Andreas Jansson.
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
