Jobbpolitik i obalans
I stället för att höja de arbetslösas kompetens satsar regeringen på att vänja dem vid dåliga villkor. Det är kränkande – och ett samhällsekonomiskt slöseri, skriver Josefin Brink (V).
Konsekvenserna av den borgerliga regeringens avveckling av den aktiva arbetsmarknadspolitiken blir allt allvarligare. Allt fler arbetslösa fastnar i långtidsarbetslöshet. På två och ett halvt år har antalet långtidsarbetslösa mer än fördubblats. Samtidigt uppger allt fler arbetsgivare att de inte kan hitta personal med den kompetens de efterfrågar.
Denna obalans har regeringen ett stort ansvar för, då den avvecklat stora delar av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har antalet platser inom arbetsmarknadsutbildningen minskats med 62 procent och antalet deltagare i den kommunala vuxenutbildningen har minskat med 18 procent.
I stället för att rusta de arbetslösa genom satsningar på kunskapshöjande och utvecklande insatser har regeringen nästan helt begränsat Arbetsförmedlingens insatser till de så kallade garantierna – jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för ungdomar. Sedan garantierna infördes har antalet deltagare i dessa program i det närmaste exploderat. I februari år var inte mindre än 91 000 personer inskrivna i jobb- och utvecklingsgarantin och 45 000 ungdomar i jobbgarantin för ungdomar. Det motsvarar 75 procent av alla programdeltagare.
Men några resurser för aktiva åtgärder finns knappt i garantiprogrammen. Enligt Arbetsförmedlingens statistik deltog i februari 2011 endast 15 procent av dem som var inskrivna i jobbgarantin för unga och 24 procent av deltagarna i jobb- och utvecklingsgarantins fas 1 och 2 i en aktiv insats i form av praktik, utbildning eller stöd till start av näringsverksamhet.
Den stora majoriteten av programdeltagarna får alltså inga aktiva insatser alls. Föga förvånande fylls därför den så kallade Fas 3 på i snabb takt. Fas 3 är utan tvekan den sämsta och mest kränkande arbetsmarknadsåtgärden sedan 1930-talets krisår.
I Fas 3 anvisas deltagarna en »varaktig samhällsnyttig sysselsättning«, motsvarande hela sitt arbetsutbud. Ingen lön utgår. Tvärtom är deltagande ett villkor för att få behålla aktivitetsstödet eller, i värsta fall, socialbidraget från kommunen. Arbetsgivaren däremot får generösa 5 000 kronor per månad och deltagare som ett »anordnarstöd«. Vad dessa pengar används till, under de två år en anvisning minst pågår, är en gåta. Vad är det för slags handledning en vuxen människa behöver i två års tid som kräver en så generös ersättning för arbetsgivaren?
Fas 3-jobben har naturligtvis fått allvarliga undanträngningseffekter. Fackförbundet Kommunal har börjat neka Fas 3-anvisingar eftersom det är uppenbart att deltagarna, tvärtemot instruktionerna, utför ordinarie arbetsuppgifter. I andra fall har företag upptäckt hur lukrativt det är att ta emot långtidsarbetslösa och erbjuder föga meningsfull eller ingen sysselsättning alls för deltagarna, medan de håvar in stora belopp från staten. Det är inget mindre än en skandal att Arbetsförmedlingen ska åläggas att gynna den typen av geschäft på arbetslösas bekostnad.
Att arbetsmarknadsminister Hillevi Engström nu aviserat hårdare kontroller av Fas 3-anordnarna är förstås bra, men grundproblemet består: Det är ett faktum att regeringens arbetsmarknadspolitik inte syftar till att stärka de arbetssökandes yrkeskompetens, utan till att sätta press på den enskilde att sänka sina anspråk på lön och arbetsvillkor. Den avvecklade arbetsmarknads- och utbildningspolitiken är en strategi för att förvandla en växande grupp människor till ett proletariat beredda att ta i stort sett vilka jobb som helst. Det är kränkande och destruktivt för de enskilda, och ett samhällsekonomiskt slöseri som försvårar strukturomvandling och produktivitetstillväxt i hela ekonomin. Det är hög tid att återupprätta en aktiv arbetsmarknadspolitik värd namnet.
Josefin Brink, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
I stället skall man "praktisera" vänja sig att jobba gratis
och inte nog med det praktikgivaren får dessutom betalt. Vilket får den sökande att känna sig ännu mer nedtryckt och
ovärdig.