Hoppas man lyssnar på Brändström
Kommentar till Ing-Marie Nilssons och Alejandra Pizarros artikel ”Angelägen reform brådskar” i ST Press nr 9 2007.
Anslagen per student har sedan lång tid tillbaka varierat kraftigt beroende på studieinriktning. Anslagen och studieresultaten var i praktiken väldigt olika, med den skillnaden att det aldrig redovisades öppet för hundra år sedan. Först med den så kallade universitetsautomatiken från 1959 kom det »prislistor« per ämne, grupp och indirekt per student inom de filosofiska fakulteterna. Systemet utvidgades från 1970-talet med högskolereformerna och det drastiskt ökade självstyret för universitet och högskolor.
Längre tillbaka baserades anslagen på bidrag per kursnybörjare, vilket medförde att lärare och institutioner lockade till sig studenter – inte sällan alltför lättvindigt – och sedan struntade i hur det sedan gick för dem i studierna. Uppdelningen av anslagen efter dels antalet kursnybörjare, dels antalet uppnådda poäng ville råda bot på detta.
Sedan långt tillbaka går som en följetong problem med otillräckliga resurser, en del studenters verkliga eller påstådda dåliga förkunskaper och lärares oförmåga (eller ovilja) att ta hand om sina studenter ordentligt. Min egen uppgivna reflexion blir: hur ska vi någonsin få alla utbildningar att fungera som de borde?
Dan Brändström har genom åren sett alla dessa problem. Vi måste hoppas att han kan få gehör för kloka förslag.
Göran Svanfeldt
kritisk student redan för 50 år sedan
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.