Grön rehabilitering det bästa jag gjort
Myndigheterna måste inse att sjuka människor är individer som kan
behöva olika former av rehabilitering, skriver ST-medlemmen Ann-
Charlotte Hellström. Själv har hon haft stor glädje av trädgårdsterapi.
Det var mycket intressant att ST Press ägnade ett mittuppslag åt rehabilitering i trädgård. Jag själv har nämligen genomgått en sådan rehabilitering, dock inte i Alnarp utan i Haga, som drivs av Rehab Station, Frösundavik.
Och jag kan säga, utan att tveka, att det är det bästa jag har gjort.
Jag har arbetat på Arbetsmarknadsstyrelsen – numera Arbetsförmedlingen – men är sjukskriven sedan december 2005 på grund av en utmattningsdepression. Jag fick kämpa med näbbar och klor för att få hjälp med rehabilitering. Många anser att det är väldigt mycket »humbug«, det här med »grön rehabilitering«. Men verkligheten är en helt annan, och den positiva statistiken är mycket intressant.
Jag kände direkt att denna rehabilitering skulle kunna vara något för mig. Då, när mitt ärende var aktuellt, hade Försäkringskassan ett ramavtal med Rehab Station. Det visade sig att det egentligen inte betydde något alls. När alla kvarnar skulle malas fanns det inga medel för rehabilitering! Så där stod jag. Men jag fick ekonomisk hjälp av arbetsgivaren och har även bidragit själv.
Jag började där i augusti 2007. Jag var fruktansvärt trött och undrade hur jag skulle orka åka till Haga (cirka 50 minuter med T-bana och buss)! Fick ligga och vila när jag kom fram. I början var jag också helt slut i flera dagar. Efteråt kändes det som om jag hade gått igenom en mangel!
Långsamt blev det bättre och bättre. Och hur trött jag än var så längtade jag till trädgården. Det var en fantastisk plats att vara på. Jag skulle ge vad som helst för att få vistas där någon eller några dagar i veckan med all underbar personal.
Jag hämtar mina krafter i naturen, och går nu promenader på en timme varje dag. När jag kom till rehabiliteringen orkade jag knappt gå 10–15 minuter. Så det är underbart att få njuta av en skön promenad.
Men som sagt, jag har fått kämpa och själv fått ta de flesta kontakter. Man får inte ge upp, och det är ju inte lätt när man är sjuk.
Det gäller att få myndigheter att förstå att människor behöver olika typer av vård, särskilt när det gäller utmattningssyndrom. Man kan inte sätta alla i samma fack. Man ser bara statistik – att det finns människor bakom har man helt glömt bort.
Jag är mycket glad att jag fick möjlighet att få den här rehabiliteringen. Den har gett mig oerhört mycket.
Ann-Charlotte Hellström
Arbetsförmedlingen
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.