Friheten mindre med euron
Svenska folket är mycket EU-kritiskt. På goda grunder. Vad gott har vi fått av nu åtta års medlemskap? Positiva exempel är svåra att finna. Däremot en mängd negativa; byråkrati, djurplågeri, svindleri, mer än 20 miljarder kronor i avgifter per år varav några kommer tillbaka (främst till storbönder i Skåne) samt en vansinnig jordbrukspolitik – dyr för oss i EU men som framförallt drabbar tredje världen i form av dumpade priser och höga tullar.
Vår stora offentliga sektor, som vi valt att skattefinansiera för att det är solidariskt och effektivt, är ständigt under attack från EU. Varje år får Sverige uppmaningar att minska den och att sänka skatterna.
Vi dras allt mer in i EU, blir allt mindre självständiga och allt mer avskurna från resten av världen. Ändå har vi frihetsgrader. Vi kan fortfarande i hög grad bestämma hur välfärden ska se ut och hur den ska finansieras. Vi kan – om vi vill – också uttala vår röst i världen mot orättvisor och förtryck.
Men med ett medlemskap också i EMU blir det mycket mindre av frihet. Det beslut vi var och en nu ska fatta är det största i våra liv. Det avgör inte bara vår egen framtid utan också våra barns och barnbarns. Vi måste ha goda argument när vi om 20 eller 30 år får frågan ”Hur tänkte du egentligen när du röstade i folkomröstningen om EMU?”
Då räcker inte svaren: ”Jag tjänade 30 kronor i växlingsavgift på semesterkassan”. Eller ”Vi hade inget alternativ. Vi var ju redan med i EU”. Eller ”Vi måste vara med och påverka. Vi skulle hamnat utanför annars”.
För vi har alternativ. Sverige klarar sig idag ekonomiskt bättre än flertalet EMU-länder; högre tillväxt, lägre inflation och ränta, bättre investeringsklimat mm. Vi har en mer långtgående miljölagstiftning och en mer jämnt fördelad välfärd.
Vi måste heller inte gå med i EMU för att vi är med i EU. Danmark har fått undantag och har sagt nej i folkomröstning. Det är inte så att vi ”hamnar utanför och inte kan påverka”.
Tvärtom. Den ekonomiska förändringen med EMU är att den egna valutan försvinner och att den europeiska centralbanken, ECB, bestämmer räntan och annan penningpolitik. ECB ska vara omöjlig att påverka. Det är själva poängen. Medlemmarna i banken kan inte avsättas, de får inte utses bland politiker, de får inte inhämta synpunkter på bankens politik etc. ECB ska dessutom endast verka för prisstabilitet och inte, som centralbanken i USA, också ta hänsyn till sysselsättningen.
Konstruktionen av EMU, ECB, stabilitetsvillkoren mm är en produkt av det tidiga 90-talets nyliberala politik. Då skulle så mycket som möjligt av de ekonomiska besluten föras bort från politiken och den demokratiska arenan. Flertalet ekonomer är idag mycket kritiska till de ekonomiska grunderna för EMU, exempelvis stabilitetsvillkoren. Eller att en ränta ska gälla i hela Europa där länderna har så olika villkor och arbetskraftens rörlighet är låg.
Det är som att sätta en termostat i ett hus i Örebro för att reglera inomhustemperaturen i hela Sverige!!
EMU är i första hand ett politiskt projekt. Det föddes som ett franskt villkor för att acceptera att Öst- och Västtyskland enades till en stat. EMU skulle ”bädda in” det stora Tyskland i EU, där Frankrike skulle sitta i ledningen. EMU är ett steg, och kanske det viktigaste, för att skapa en stor EU-stat med en valuta, en armé, en regering etc.
Ett medlemskap i EMU innebär att Sverige på sikt upphör som en egen nation. Och i vilken stat blir vi medborgare? Vilken ekonomisk politik eller välfärdspolitik kommer den att föra?
Med EMU försvinner den egna valutan. Det råder stor förvirring om vad detta innebär. För en facklig organisation borde det vara angeläget ett hyfsa denna diskussion. För det handlar i hög grad om arbetsmarknadspolitik och fackliga rättigheter.
Det pratas om ”skvalpvaluta”, att ett litet land inte kan ha en egen valuta, att den kan spekuleras sönder etc. En del av dessa argument beror på okunskap, andra på medveten falskhet. Små länder kan visst existera med en egen valuta. Det finns mängder av exempel på det. Kanada, ett litet land intill och ekonomiskt beroende av USA, fungerar väl med en egen valuta. Sverige och Norge är andra exempel. Det handlar inte om storlek. Det handlar främst om valutan är fast eller flytande, flexibel.
Det sägs ofta att en fast valuta är bättre än en flytande. Men det är inte alls så. Snarare tvärtom.
Valutan är ett sätt att underlätta handeln. Priset på den sätts som på andra varor av tillgång och efterfrågan. Valutan, exempelvis kronan, får ett högt värde om ekonomin i landet går bra.
Omvärlden behöver kronor för att köpa svenska produkter eller för att investera här. Kronkursen har, sedan kronan började flyta i början av 90-talet, ganska exakt följt utvecklingen inom svensk industri, främst exportindustrin. Det senaste årets lägre kurs beror främst på att industrin, Ericsson och annan IT-industri, gått sämre.
Så sjunker kronan, exporten blir billigare men importen dyrare. På så sätt regleras ekonomin automatiskt. Det är inget märkligt, inget ojust. Om kronan nu varit fast och därmed övervärderad, hade exporten försvårats och arbetslösheten ökat. En spiral nedåt med ökat budgetunderskott, nedskärningar, ännu fler arbetslösa etc. hade börjat.
Detta var exakt vad som hände när Sverige bundit sin valuta i början av 90-talet. Vi skulle kvala in för EU. Det var uppenbart för alla, inte minst för valutaspekulanterna, att den fasta kronan hade för hög kurs. Den motsvarade inte det ekonomiska läget i Sverige. Inte ens med en ränta på 500 procent kunde kronan försvaras. Den släpptes fri och har med framgång flutit sedan dess. Men valutaförsvaret inledde den omfattande krisen senare under 90-talet – konkurser, arbetslöshet…
Vi har sett de vådliga konsekvenserna av en fast valuta nu i Argentina. Peson knöts fast till dollarn trots att USA och Argentina har så olika förutsättningar ekonomiskt. Nu efter en katastrof i Argentina har peson släppts fri. Venezuela meddelade någon vecka senare att också dess valuta ska flyta.
En flytande valuta är således något bra. Den går inte att spekulera mot. Den är en automatisk regulator. En flexibel valuta ger en stabil arbetsmarknad och motverkar arbetslöshet. Om valutan istället är fast, kommer andra mekanismer att utlösas (om ekonomin börjar gå sämre) för att reglera främst företagens kostnader; press på lönerna, krav på lägre skatter, minskade offentliga utgifter osv. Mekanismer som har sämre ekonomisk verkan och som framförallt drabbar löntagarna. En annan konsekvens, som fackliga organisationer bör oroa sig för, är att kollektivavtal kommer att ifrågasättas. De står i vägen för en ”flexibel” arbetsmarknad.
Ett medlemskap i EMU är den största fråga vår generation har att ta ställning till. Det finns alternativ till EMU, goda sådana. Och om man anser att det är svårt att ta ställning, varför då hasta. Vi sviker ingen om vi inte går med nu. Sverige kan vänta i tio år med sin omröstning. Då vet vi mer hur EMU har utvecklats. Går vi med, är det på livstid. Det finns ingen ångervecka.
Peter Lorentzon
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
