Fram för "bror-syster-förhållanden"
Ing-Cathrine Nilsson skriver i artikeln ”Förälskelse på jobbet” (ST Press nr 7) hur lyckligt gifta kan stimuleras av ”ett sensuellt spel med en kär arbetskamrat”. Allt hon skriver är på pricken, men hon hittar ingen riktig bra etikett. ”Erotiskt laddad relation” låter för starkt, ”kompisrelation” alltför svagt och ”platoniskt förhållande” löjeväckande. Istället skulle jag föreslå något i stil med ”syster-bror relation”.
Det var kring 1970 och de traditionella könsrollsmönstret höll på att brytas upp. I en av korridorerna på studenthuset Tempus i Bromma satt vi länge på nätterna och diskuterade relationer. Många av oss ville inte eller orkade inte vara så frigjorda som det förutsattes. Man kunde ju inte ha förhållande med alla man tyckte om. Istället arbetade vi oss fram till en attityd som medgav att pojkar och flickor kunde visa sina känslor för varandra utan att det ledde till ”komplikationer”. Idén var att behandla varandra som närstående och kärleksfulla syskon.
Det fungerade bra eftersom det också tillfredsställde känslomässiga behov hos en del av oss. En del av flickorna hade velat haft bröder, en del av oss grabbar hade velat ha systrar. Så liksom syskon delade vi med varandra våra personliga och intima förtroenden, olyckliga och lyckliga kärlekshistorier och så vidare. Vi kom varandra nära och det var väldigt utvecklande. Det blev fritt fram, för att citera artikeln, med ”öppet uppskattande blickar, frimodiga leenden, ärliga komplimanger och vänskapliga beröringar”. Formeln fungerade också utanför studentkorridoren, också när vi gifte oss på olika håll.
Eftersom jag blev vetenskapsman var mitt enda problem att jag aldrig fann detta ”syster-bror” förhållande ”teoretiskt rättfärdigat” i samlevnadsböcker eller tidningarnas relationsspalter. Det var först när jag (med familj) flyttade ut i världen som pusselbitarna kom på plats. Det visade sig nämligen att det var med ”öppet uppskattande blickar, frimodiga leenden, ärliga komplimanger och vänskapliga beröringar” som majoriteten av kvinnorna söder om Themsen och Rhen blev och ville bli bemötta. Det som mina generationskamrater och jag med mycken möda tänkt ut i studentkorridorerna kring 1970 var inget annat än normala sydeuropeiska umgängesvanor!
Efter drygt tio år utomlands var det inte utan besvär som jag återanpassade mig i Sverige. Under min frånvaro hade visserligen tillströmningen av invandrare och ökat resande mjukat upp den nordgermanska attityden, men man måste ändå vara försiktig. En och annan av mina svenska ”systrar” varnade mig för att ”öppet uppskattande blickar, frimodiga leenden, ärliga komplimanger och vänskapliga beröringar” kunde missförstås. Men den risken är kanske värd att ta? Det är ju inte helt ”riskfritt” mellan riktiga syskon heller...
Tjänsteman utan slips
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.