Finanskapitalet förstörde Argentinas offentliga sektor
De tre senaste årtiondena har Argentinas utlandsskuld använts av de transnationella företagen, Internationella Valutafonden (IMF) och nordamerikanska finansiella organisationer för att plundra ekonomin och rasera välfärden. År 2002 hade den växt till 155 miljarder dollar för att inte tala om de 40 miljarder dollar som har försvunnit i staten genom utförsäljningar och privatiseringar. Dessutom har den politiska överklassen fört ut 120 miljarder dollar till utlandet. Skulden får sina rätta proportioner när man inser att den utgör fem gånger det årliga värdet av den argentinska exporten.
Det var hungerkravaller och plundring av köpcentra som fällde socialdemokraten De la Ruas center-vänsterregering strax före jul. Trettio personer dog som resultat av polisvåld och minst 2 000 sägs ha skadats i detta folkliga uppror. Det var första gången en demokratisk vald regering fälldes i Argentina.
Det var också tio år med IMFs plan för ekonomisk och social avreglering och utförsäljning av allmänna företag och egendom och ofantlig korruption under den peronistiska Menemperioden och den efterföljande center-vänsterregeringen. Idag är 90 procent av bankerna i utländsk ägo och 40 procent av industrin utlandsägd. Särskilt spanskt, italienskt och franskt kapital har investerat i industrin ock köpt upp offentliga tillgångar. Denna utplundring har kunnat ske i stort sett utan kritik från den fackliga rörelsen. Det är begripligt att socialdemokrater och dess EU-regeringar över hela Europa är så tysta nu, när man vet att De la Rua mottogs som hedersgäst vid socialistinternationalens möte i Paris i november 1999 strax efter att han blivit vald.
Den kände amerikanske journalisten Gregory Palast publicerade i augusti uppgifter om hemliga dokument mellan IMF och den argentinska regeringen i vilka IMF specificerar krav som: 12–15 procent lönesänkningar för statsanställda, 13 procent nedskärningar i pensionerna och 20 procent nedskärning i lönerna för motsvarigheten till beredskapsanställda. Denna ”stabiliseringspolitik” med nedskärningar gjordes i en tilltagande lågkonjunktur, och IMF förutsåg att de mirakulöst skulle leda till en tillväxt på 3,7 procent. Det blev istället – 2,1 procent. Folket har fått betala 90-talets åtstramningspolitik. Enligt officiell statistik var arbetslösheten i april 25 procent, 5 miljoner lever i en situation av extrem fattigdom (av en befolkning på 37 miljoner) och 17 miljoner är fattiga.
Avgörande för utvecklingen under 90-talet har varit det s k sedelfondssystemet, dvs att en peso har låsts till en dollar. Det har påskyndat den nationella upplösningen. Precis som eurosystemet har givit all makt till centralbanken i Frankfurt fick den amerikanska centralbanken all makt över räntor och annan penningpolitik och över valutakursen. IMF lånade till en början ut jättebelopp och hyperinflationen kunde knäckas. Men när dollarn senare steg till orimliga nivåer drog den med sig peson till höjder där Argentinas exportindustri havererade och negativ tillväxt i ekonomin. Om Argentina haft en självständig centralbank skulle landet för länge sedan sänkt räntorna och låtit peson falla och regeringen ökat de offentliga utgifterna istället för att strama åt ytterligare enligt IMFs recept. Men växelkursen var ju bunden till dollar, räntorna sätts utomlands och budgetunderskotten växer på grund av den negativa tillväxten. Den amerikanska regeringen har genom dess kontroll över sedelfondssystemet, IMF och Världsbanken medvetet fått driva Argentina till ruinens rand. Efter att peso-dollarförhållandet upplöstes i februari har peson snabbt tappat i värde.
Vad som ska komma ut ur krisen är ännu svårbedömbart, men det folkliga motståndet mot IMF-politiken bör vila på: Reservationslös avskrivning av utlandsskulden, nödåtgärder för att bistå den utsatta befolkningen inklusive konfiskation av alla spekulationsvinster, stopp för privatiseringspolitiken, försvar av den nationella självbestämmanderätten genom att bryta med det latinamerikanska frihandelsområdet FTAA, val till ett ny konstituerande parlament samt inte minst försvarandet av oberoende fackföreningar som inte låter sig duperas av en korrupt politisk lednings försök att införliva fackföreningsrörelsen i olika s k ”sociala” pakter. Argentina är idag det tydligaste exemplet på faran att ge upp den nationella friheten över den egna valutan och penningpolitiken till organ med andra nationella intressen och ekonomiska strukturer.
Jan-Erik Gustafsson
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
