Det krävs mycket mer för att nå målet
Även om alla lediga jobb kunde tillsättas direkt skulle arbetslösheten bara minska med en halv procentenhet, skriver Bo Jangenäs och Berndt Molin. De vill återskapa Arbetsförmedlingens nära samverkan med kommuner, arbetsmarknadens parter, ideella organisationer och andra aktörer.
Regeringens mål är att vi år 2020 ska ha lägst arbetslöshet i EU. I Publikts ledare i nr 6-2015 påpekas helt riktigt att aviserade åtgärder inom infrastruktur, byggande, utbildning och forskning bör ökas ytterligare. Men generella åtgärder kommer inte heller att vara på långt när tillräckligt. Det kan då i stället finnas risk för att vi både kommer att ha en fortsatt hög arbetslöshet och ökad arbetskraftsbrist.
Situationen under många år med sex till åtta arbetslösa på varje ledigt jobb är självfallet en omöjlig ekvation. Politiker både till höger och vänster hävdar ändå att det är »matchningen« mellan sökande och lediga platser som är det viktigaste problemet.
Ett exempel är Arbetsförmedlingens uppdrag att jaga arbetslösa i meningslös kontroll av arbetssökandet som i de miljontals skriftliga »aktivitetsrapporter« arbetslösa tvingas lämna för bedömning och beslut om deras rätt till ersättning.
Antalet sysselsatta ökar inte genom att många arbetslösa tvingas söka samma jobb eller jobb de inte kan få. Aktuell forskning (bland annat från IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) visar att sökintensitet inte påverkar arbetslöshetsnivån.
Politikerna nämner också ständigt att vi har brist på arbetskraft. Men det gäller i stort sett enbart utbildade inom ett begränsat antal yrken. Om alla lediga jobb skulle kunna tillsättas direkt, skulle arbetslösheten ändå bara minska med en dryg halv procentenhet av dagens arbetslöshet på cirka 8 procent av arbetskraften.
Det svåraste problemet är i stället den kvarts miljon arbetslösa, de »utsatta grupperna«, som är långtidsarbetslösa eller riskerar långvarig arbetslöshet därför att de inte efterfrågas hur många jobb de än söker och som inte heller kommer att få något av de jobb som ökade investeringar leder till.
För att kunna nå regeringens mål kommer det – utöver ökade investeringar och andra generella åtgärder – att krävas individanpassade åtgärder av en helt annan art och omfattning än vad som gällt under många år. Det kommer också att krävas att den offentliga sektorn, främst kommunerna, än mer medverkar genom att skapa jobb till en del av de långvarigt arbetslösa.
Det är lätt att inse att Arbetsförmedlingens uppdrag i många fall varit omöjligt och att man fått klä skott för politikens misslyckanden. Vi behöver dock en resursstark Arbetsförmedling som förmår påverka situationen för de hundratusentals arbetslösa i de »utsatta grupperna« och som kan medverka till att minska brist på arbetskraft. Det är vad marknadens aktörer inte klarar på egen hand som staten ska påverka.
För att Arbetsförmedlingen ska kunna vara en drivande kraft i att minska långvarig arbetslöshet och arbetskraftsbrist krävs att vi återskapar den nära samverkan som funnits med kommuner, arbetsmarknadens parter, ideella organisationer och andra på lokala/funktionella arbetsmarknader, där de arbetslösa och arbetsgivarna finns. Centraliseringen av Arbetsförmedlingens resurser, som skett sedan omorganisationen 2008, har inte löst några problem. Att fortsätta lägga ned ett stort antal arbetsförmedlingskontor är fel väg.
Bo Jangenäs, tidigare generaldirektör vid inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen
Berndt Molin, tidigare analyschef vid arbetsförmedlingen
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
