Brist på empati med utlokaliseringens offer
I utlokaliseringens kölvatten har nu missunnsamhetens fula tryne börjat visa sig, inte minst bland denna debattsidas insändare. Jag undrar hur svårt det kan vara att begripa att givetvis måste facket kämpa emot att människors liv används som brickor i ett spel. Hör och häpna, men detta gäller även om de drabbade människorna är stockholmare!
För detta handlar i slutändan inte om lokalisering av tjänster, konstiga uttalanden om kompetens från chefsnivå eller ens flyttkostnader; det handlar om personalpolitik. Är man så förblindad av sitt Stockholmshat att man inte kan inse att det i längden är skadligt för alla om arbetsgivaren ges möjlighet att så lättvindigt flytta runt folk än hit än dit?
Vi är medlemmar i samma fackförbund och vi borde sträva efter att stärka samtliga medlemmars trygghet. Men även om man är så trångsynt att man inte klarar av att sympatisera med en person bara för att den råkar bo i Stockholm borde man rent egoistiskt åtminstone kunna inse det negativa i att arbetsgivaren tillåts göra så här, för vem vet vems tur det är nästa gång?
Förbluffad över bristen på empati.
Martin Fång
Stockholm
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.