Autonomireformen ledde till att makten på lärosätena centraliserades
Det är vetenskapliga normer som ska styra forskningens inriktning och högskoleundervisningens innehåll, skriver Shirin Ahlbäck Öberg, professor i statskunskap, och Johan Boberg, universitetslektor i utbildningssociologi. Men de strukturer där lärare och forskare kan utöva inflytande i dessa frågor har försvagats på många lärosäten, visar en studie som de har gjort.
Vem ska besluta om undervisningens och forskningens innehåll på våra universitet och högskolor? Hur ska vi försäkra oss om att lärosätenas självständighetskrävande verksamhet – det fria kunskapssökandet och kunskapsförmedlandet – inte styrs av politiker, ledande tjänstemän, marknadsintressen eller olika ideologiska organisationer?
Det självklara svaret är att det åligger de akademiska lärarna och forskarna att själva ansvara för valet av forskningsobjekt och undervisningens innehåll. Det är vetenskapliga normer som ska styra. Om detta ska fungera i praktiken krävs kollegiala strukturer vid lärosätena där lärarna och forskarna gemensamt kan fatta beslut om verksamhetens innehåll och ta ansvar för dess kvalitet. Sådana strukturer möjliggör ett slags styrning ”underifrån” där kollegor väljer sina vetenskapliga företrädare och där företrädarnas lojalitet står till det vetenskapliga samfundet och dess normer, inte till överordnade chefer.
I Sverige är de statliga lärosätena formellt sett förvaltningsmyndigheter. Innebörden av denna dubbla roll – som både institutioner för högre utbildning och forskning och som myndigheter – har länge varit att motstående styrningsprinciper ska verka sida vid sida; kollegial styrning och förvaltningsstyrning (linjestyrning). Det har alltid funnits en spänning mellan dessa två ledningsprinciper, och man kan tala om ett slags maktdelning vid lärosätena. Lagstiftaren har erkänt denna dubbla roll som lärosätena har genom att undanta dem från myndighetsförordningens föreskrifter om ledningens utformning, men traditionellt även genom reglering av särskilda kollegiala beslutsorgan – fakultetsnämnder – med ansvar för kärnverksamheten.
2011 avreglerade den dåvarande borgerliga regeringen fakultetsnämnderna i en så kallad autonomireform, vilket medförde att den kollegiala styrformens lagstöd gick förlorat. Tidigare var lärosäten med examensrätt på forskarutbildningsnivå tvungna att ha fakultetsnämnder. Nämndernas ledamöter valdes av de akademiska lärarna, och ansvarade för forskning, forskarutbildning och konstnärligt utvecklingsarbete, samt även för grundutbildningen, om lärosätet inte valde att inrätta särskilda organ för detta. Efter autonomireformen är det i stället lärosätenas ledningar som beslutar om det ska finnas kollegiala beslutsorgan och vilka befogenheter de ska ha.
Så vad blev följden av avregleringen? I en ny studie undersöker vi effekterna av autonomireformen för Sveriges 31 statliga lärosäten. Med utgångspunkt i lärosätenas interna styrdokument har vi studerat hur beslutsmandat fördelar sig mellan nämnder och linjechefer före respektive efter autonomireformen (2010 och 2020). Resultaten är oroväckande.
Studien visar att det organisatoriska uttrycket för akademisk frihet och ett beslutsfattande baserat på vetenskaplig kompetens, genom kollegiala beslutsorgan, har reducerats avsevärt vid merparten av de statliga lärosätena – även om skillnaderna är stora inom sektorn. Det är slående att flera av lärosätena knappast ens längre har ”öar av kollegialitet”, eftersom såväl maktdelningsprincipen som idén om ett kollektivt beslutsfattande grundat på ämnesexpertis har fått ett svagare och i vissa fall obefintligt organisatoriskt uttryck.
Sammantaget kan man konstatera att en reform som byggde på en uttalad idé om decentralisering i själva verket ledde till lokal centralisering – den autonomi som reformen erbjöd var en autonomi för lärosätenas ledningar. Hur långt kan denna avkollegialisering tillåtas gå innan själva idén om den fria akademin går förlorad?
Shirin Ahlbäck Öberg
Professor i statskunskap
Johan Boberg
Universitetslektor i utbildningssociologi
Båda artikelförfattarna är verksamma vid Centrum för högre utbildning och forskning som studieobjekt (HERO), vid Uppsala universitet.
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
