Arbetssättet går ut över relationsbyggandet
När Arbetsförmedlingen centraliserar besluten om olika former av stöd och samtidigt minskar personalen går det ut över möjligheten att hjälpa människor med funktionsnedsättning till jobb genom att bygga relationer med arbetsgivarna, skriver sius-konsulenten Eva Sjögren.
Arbetsförmedlingen betonar vikten av att bygga upp och upprätthålla goda kontakter med arbetsgivare, som är våra viktigaste samarbetspartners i kampen mot arbetslösheten. Undersökningar styrker också hur viktigt arbetsgivare tycker det är att ha en personlig kontakt på myndigheten vid rekryteringsbehov. Att de har en upparbetad kontakt att använda sig av.
Men kombinationen av de omfattande personalnedskärningar som ska ske med det varsel som är lagt och centraliseringen av bland annat beslut om olika lönestöd krockar verkligen med den tanken. Visst ska en handläggning vara korrekt och rättssäker. Vi ska undvika jävsituationer, men när arbetsgivare kastas mellan handläggare blir något snett som skadar vårt förtroende som myndighet. Men sådan är utvecklingen även för arbetssökande i utvecklingsplanerna för Arbetsförmedlingen. Det så viktiga relationsbyggandet och samverkansarbetet faller mellan stolarna.
Jag jobbar med arbetssökande med dokumenterad funktionsnedsättning. Mitt arbete startar med att kontakta olika arbetsgivare och visa på fördelen av att anställa just min sökande. Arbetsgivare som vill göra skillnad. Många har sett Arbetsförmedlingens reklamfilmer om att anställa en person med funktionsnedsättning. Det låter så enkelt i reklamen. ”Kontakta oss så ordnar vi det”.
Tänk er att jag hittat en arbetsgivare och jag har den arbetssökande med på tåget. Hen vill gärna prova att jobba där och vi börjar som brukligt med en praktik för att se att allt fungerar kring anpassningar. Eftersom jag jobbar som Sius-konsulent och är ett stöd för både arbetsgivare och arbetssökande så har jag vid det här laget haft en bred och djup diskussion i våra möten med båda parter. Den arbetssökande har berättat om sina svårigheter. Arbetsgivaren har försökt anpassa. Och jag har gjort mitt bästa för att lotsa dem fram till detta ögonblick. Så börjar praktiken gå mot sitt slut. Jag följer upp. Arbetsgivaren vill anställa. Och här börjar det faktiskt pinsamma.
Till arbetsgivaren får jag i det här läget meddela ”vi kommer nu att anmäla till beslutsgruppen att ni vill anställa, och en beslutshandläggare kommer att kontakta er så snart de kan”, varpå arbetsgivaren av förklarliga skäl oftast undrar ”hur lång tid tar det?” Jag svarar ”vi har en handläggningstid på cirka en månad”. Följdfrågan blir då oftast ”har du ett namn på den som kommer, som jag kan kontakta om det dröjer?”, och här får jag svara ”jag vet tyvärr inte, men de kommer att kontakta er”.
Det är som att jag byggt upp ett förtroende som jag sedan drar tillbaka, även om jag säger att jag kommer att vara ett fortsatt stöd under början av anställningen. Men att inte kunna svara alls på vem som kommer att kontakta arbetsgivaren eller när hen kommer att kontaktas känns faktiskt väldigt oproffsigt, när jag står där med ett skarpt läge och arbetsgivaren vill anställa.
Jag vill verkligen understryka att beslutsgruppen på mitt kontor jobbar för brinnande livet för att snabba på processerna och ta beslut så snart det går, men i den så kallade förändringsresan som Arbetsförmedlingen befinner sig i ska anställningsstöden centraliseras ännu mer. Så det kommer inte att bli bättre. Det är själva systemfelet jag vill påvisa.
Och när beslutshandläggaren för anställningsstöd sedan sitter ute hos arbetsgivaren för att bestämma storleken på det lönebidrag arbetsgivaren ska få så får både arbetsgivare och den arbetssökande börja om från början med att förklara funktionsnedsättningen och hur det är tänkt kring anpassningar med mera. Det känns helt enkelt inte proffsigt!
Eva Sjögren,
Sius-konsulent, Arbetsförmedlingen Globen
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
