Arbetslösa behöver fackets stöd
Regeringen håller de långtidsarbetslösa i strykklass. Men kritiken kan också riktas mot facket, som inte gjort något nämnvärt för att försvara den här gruppen människor, anser Patrik Wikström.
Frågan som Sveriges alla arbetslösa borde ställa sig är hur länge regeringen kan hålla dem i strykklass. Inför arbetslinjen är inte alla lika, och det gäller framförallt de långtidsarbetslösa som efter 450 dagar i jobb- och utvecklingsgarantin kommit fram till Fas 3, som är slutstationen. Arbetsförmedlingen informerar om att Fas 3 bygger på frivilligt deltagande från den arbetslöses sida, men med förbehållet att den som väljer att ställa sig utanför åtgärden blir utan ekonomisk ersättning. Så vari ligger då frivilligheten för den långtidsarbetslöse som har försörjningsplikt både mot sig själv och kanske närstående?
Att befinna sig i Fas 3 innebär att den arbetslöse ska utföra en form av samhällstjänst, vilket i praktiken innebär att utplaceras på en praktikplats med bibehållet aktivitetsstöd. Den långtidsarbetslöse tvingas att arbeta utan lön och acceptera en ersättning som inte ens kommer i närheten av arbetstagarnas lägstalöner.
Det är tänkt att praktikplatsen ska fungera som en plattform för fortsatt arbetssökande. Även om en arbetslös befinner sig på en praktikplats i Fas 3 så är det viktigt att tala om att denne fortfarande räknas som arbetslös och lever på bidrag och därmed är en dyr kostnad för skattebetalarna. Förutom att samhället har höga kostnader för bidrag till arbetslösa och till företag blockerar Fas 3 nyanställningar och minskar skatteunderlaget.
Kritiken mot jobb- och utvecklingsgarantin har inte låtit att vänta på sig. Riksrevisionen har i sin granskning av Fas 3 riktat stark kritik mot att arbetsmarknadsåtgärden på sikt endast leder till en utestängning för den långtidsarbetslöse från den reguljära arbetsmarknaden.
Men egentligen borde kritik också riktas mot fackföreningsrörelsen som inte gjort något nämnvärt för att försvara den här gruppen människor, som befinner sig så långt ifrån arbetsmarknaden de kan komma.
Det går inte bara för fackföreningsrörelsen att stå vid sidan om och se på hur orättvist de långtidsarbetslösa behandlas på den svenska arbetsmarknaden. Den måste vara den röst som så många av de långtidsarbetslösa saknar gentemot myndigheter som exempelvis Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
Den som är långtidsarbetslös är mer eller mindre rättslös, eftersom gällande lagstiftning och kollektivavtal endast gäller för arbetsmarknadens parter, det vill säga arbetstagare och arbetsgivare.
Fas 3 är en guldgruva för arbetsgivarna. Den långtidsarbetslösa arbetskraften är inte bara gratis, utan arbetsgivaren får dessutom betalt för att ta emot en arbetslös som befinner sig i Fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin. Arbetsgivaren får 225 kronor om dagen, vilket resulterar i en intäkt på cirka 5 000 kronor i månaden. På sikt leder den extremt billiga arbetskraften till en negativ löneutveckling på arbetsmarknaden.
Att inte den arbetslöses fackförbund reagerar mot allt detta gör situationen än värre. Facket, som historiskt slagits för rätten till arbete och lika behandling för alla arbetstagare. Det är under all kritik att något sådant får förekomma på dagens svenska arbetsmarknad.
Hur ska möjligheterna öka för dem som står längst bort från arbetsmarknaden att få en realistisk chans att komma tillbaka till ett bättre liv? Den som inte varit anställd och tillhört en arbetsgemenskap och utfört ordentliga arbetsuppgifter anses av arbetsgivaren som ett osäkert kort och kanske till och med en risk, även om staten går in med rabatterande anställningssubventioner. Utgångspunkten från arbetsgivarens sida är att anställa rätt person.
Insatserna och åtgärderna måste utifrån det perspektivet då vara att någon med breda kontakter mot arbetsgivarna går i god för den långtidsarbetslöse, vilket betyder att riskfaktorn minskar och arbetsgivarens vilja att anställa ökar. Självfallet är det här en personalkrävande insats och dessutom kostar det mycket pengar för skattebetalarna. Men vad är egentligen alternativet? Det som åtminstone borde göras är att införa en subventionerad anställning med lön enligt gällande kollektivavtal.
Patrik Wikström
Örebro
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
Ja, vari ligger frivilligheten att befinna sig i fas 3?! Det är som att välja mellan pest och kolera. Vem vill jobba heltid för 65 % av a-kassan?!
Men vi fas 3:are är ju inte praktikanter. Vi har "Varaktig samhällsnyttig sysselsättning". Det låter det!
Hur länge ska det dröja innan något händer?, för så här kan vi inte ha det.
Klas Hägglund
Webbansvarig
Arbetslös Nu
http://www.arbetslos.nu/