En samlares syndabekännelse
Alexander Armiento om livets bagage och det existentiella valet mellan spara och slänga.
Favoritplagg från en era jag lyckligtvis har lämnat men ändå minns med viss nostalgi. Tidskrifter som en gång i tiden gav mig nya perspektiv på tillvaron. Gamla kompendier från studietiden, fulla med kunskap som jag skulle önska hade fastnat lite bättre.
I min källare finns en förmögenhet – om vi talar om affektionsvärde.
Det räcker med att ta en titt i »sparas«-lådorna från den senaste förrådsrensningen för att inse den lite pinsamma sanningen: Jag är en blödig jäkel som inte förmår göra mig av med papper och pinaler som en gång betytt mycket – men som jag knappast kommer att ha bruk för i framtiden.
— •l• —
Fanns det bara hjälpligt med utrymme i förråd, skåp och hyllor där hemma kunde det tyckas vara ett mindre problem. Men jag och mina likar bär inte bara på våra grejer, utan också på ett socialt stigma.
Samtidens ideal är stenhårda. Det räcker att öppna en inredningstidning eller bläddra bland bostadsannonserna för att se att det går trender inte bara i färger, former och material – utan också i bilden av hur vårt vardagsliv ska se ut.
Sedan länge är det minimalism som gäller. Öppna ytor och så lite pryttlar som möjligt. Inga överfulla bokhyllor eller bågnande lådor. Det blir naturligtvis snyggt på bild. Men propagerar också indirekt för överlägsenheten i en anorektiskt avskalad livsstil.
Valet mellan att spara eller slänga har fått en existentiell dimension, där det senare betraktas som ett högre moraliskt och civilisatoriskt stadium. Förr var vi jägare och samlare. Men en verkligt modern människa har minsann gjort sig av med gammalt krimskrams. Den som klamrar sig fast vid fysiska tillhörigheter är svag i anden. Först då gamla skolböcker, omoderna kläder och överflödiga husgeråd körts till tippen kan ett tillstånd av själslig frid uppnås.
Att minimalismens förkunnelse hyser starka paralleller till religiös mission märks tydligt i tidningarnas intervjuer med före detta prylsamlare. Halleluja, de är omvända! Och likt konvertiter tillhör de ofta de mest övertygade. Vi får ta del av vittnesbörd från människor som sålt arvegods och kastat fotoalbum och nu lever ett lyckligt liv.
— •l• —
Frälsningen har inte nått mig. I mina hyllor trängs fortfarande bra att ha-papper med böcker som inte kommer att läsas om, i garderoben finns skivor som inte spelats på många år, i byrålådan gratulationskort från svunna födelsedagar.
Förr eller senare måste en hel del av detta gallras ut. Men jag väljer ändå att gå försiktigt fram med mitt livs bagage. För där ryms de ting och texter som gjort mig till den jag är.
Känn dig själv, stod det på oraklets tempel i de gamla grekernas Delfi. En väg dit går genom förrådet. Under dammet gömmer sig en arkeologisk skatt – en möjlighet att gå tillbaka i historien för att hitta tecken från mitt tidigare liv som jag inte såg eller kunde tolka vid den tiden. »Sparas«-lådorna rymmer ett rikt källmaterial för utgrävningar i mitt förflutna.
För mig är det viktigare än att upptas i slängarnas församling.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
