Manliga muskler värderas högt hos personal på ungdomshem
Kvinnlig behandlingspersonal behöver ha formella meriter, medan det för män räcker med mycket muskler för att de ska ses som professionella. Det är forskaren Kim Silow Kallenbergs slutsats. I sin doktorsavhandling har hon intervjuat anställda på Statens institutionsstyrelse, SiS.
De små röda stugorna med vita knutar ligger utspridda precis vid Långanässjöns strand på det småländska höglandet. Carina Cia Löwenborg och Håkan Karlsson berättar att här bor drygt 40 ungdomar mellan 13 och
21 år. De är tvångsomhändertagna – på grund av kriminalitet, missbruk eller andra sociala problem.
– Det är ett tufft klimat här. Mycket låsta dörrar, och ibland blir det hårda situationer. Man måste ha empati och vara trygg i sig själv, konstaterar Håkan Karlsson.
Under fem månader har etnologen Kim Silow Kallenberg vid Södertörns högskola gjort observationer och intervjuat SiS-anställda vid ett av landets boenden. Hon konstaterar att maskulinitet och muskler ses som meriter i arbetet.
– Man ser den manliga kroppen som kompetens. Många var till och med ganska negativt inställda till utbildning. »De tio sämsta behandlingsassistenterna som jag har träffat var utbildade« sade någon, berättar hon.
På den institution som Kim Silow Kallenberg studerade hade kvinnorna högre utbildning än männen – många var socionomer eller beteendevetare. Trots att SiS numera har krav på att anställda ska ha två års eftergymnasial utbildning med inriktning mot behandlingsarbete saknade flera av männen sådan utbildning.
– Flera av dem hade handplockats. Någon framförde som merit att han hade varit boxare, någon annan hade varit ordningsvakt. Hos män kan tidigare kriminalitet ses som en merit.
Flera beskrev hur de hade anställts utan rätt kompetens, men att de fått gå deltidsutbildning parallellt med jobbet.
Både männen och kvinnorna uppskattade att bara omkring tio procent av arbetet handlar om fysisk styrka.
– Och jag ser det som en resursfråga. Våldssituationer uppstår nästan alltid när det är underbemannat, säger Kim Silow Kallenberg.
Carina Cia Löwenborg är utbildad socialpedagog, Håkan Karlsson har gått en tvåårig gymnasieutbildning men håller nu på att läsa in en socialpedagogexamen, parallellt med arbetet. Båda tar tydligt avstånd från bilden av muskler som kompetens i jobbet.
Håkan Karlsson är instruktör i »No power, no lose«, som är SiS metod för konflikthantering. Där är målet lösning genom samförstånd.
– Vi jobbar ju med ungdomar, säger Carina Cia Löwenborg. Om någon slänger i väg sin kopp blir det inte bättre för att alla här har stora muskler. Vi ska i stället försöka förstå varför han slängde koppen. Han kanske är jätteledsen för att han saknar sin syster. Då ska vi lyssna på det, säger Carina Cia Löwenborg på väg ut på gårdsplanen.
Utanför Torpet, Slätten och Änglagården ropar hon på en tonårskille i munkjacka. Hon vill fråga en sak, säger hon.
– Vad är viktigast om man ska vara bra på att jobba här?
Killen skakar på huvudet under luvan. Men Carina Cia Löwenborg ger sig inte: är det viktigt att ha stora muskler? Killen ler, men skakar på huvudet igen.
– Men vad är det då?
Han möter hennes blick.
– Att man har intelligens, säger han. Så att man fattar hur allting är.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.