Fackliga samarbetsproblem i Europa
Fackföreningar i Europa har svårt att samarbeta och väljer olika strategier för att försvara nationella lönenivåer. De slutsatserna dras i en doktorsavhandling från Göteborgs universitet.
En förklaring till att det fackliga samarbetet på Europanivå går trögt är att fackföreningar är nationellt rotade och har olika traditioner. Det hävdar Kristina Lovén Seldén i en avhandling, där hon undersökt förutsättningarna för fackligt samarbete i Europa. De tycks vara bäst i frågor som inte uppfattas som fackliga kärnfrågor.
Slutsatserna bygger på en lång rad dokument kring samarbete. Kristina Lovén Seldén har också via webbenkäter och intervjuer ställt frågor till företrädare för europeiska fackliga paraplyorganisationer och för nationella fackföreningar i 14 länder, samt gjort observationer av fackliga möten.
”Genomgående finns det en 'institutionell stigbundenhet' – en svårighet att lämna invanda arbetsmönster – hos facken som gör att samarbetet över gränserna går trögt. Detta trots att behovet av samarbete är stort och att företrädare för facken betonar att mer samarbete är angeläget”, säger hon i ett pressmeddelande.
När det gäller den centrala frågan om löneutveckling väljer facken olika strategier i respektive land, främst beroende på hur väletablerade de är och vilken förhandlingsstyrka de har. Starka fackföreningar med hög organisationsgrad vill sätta löner i förhandlingar, medan svagare fackföreningar hellre litar på lagstiftning om lägstalöner för att försvara nivåerna, konstaterar Kristina Lovén Seldén.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.