Sårig röst skildrar hård skolvärld
Tove befinner sig i en krigsliknande situation, inte bara i skolan utan också i hemmet. I sin nya roman Jag går och lever tar Mirja Unge avstamp i sina egna upplevelser på högstadiet och landar med sin berättelse rakt i #metoo-debatten.
Författaren och dramatikern Mirja Unge har uppmärksammats för sin säregna språkvärld, bitvis bångstyrig, sårig och krängande, såväl i sina romaner som i sina pjäser. Men om hon utmärker sig för att skriva långa, vindlande, associationsrika meningar så är hon desto mer ordkarg i intervjusituationen. Mån om att få fram rätt nyanser, att inte ge några slentriansvar.
Det är den första intervjun som hon gör inför boksläppet av Jag går och lever. Medan hon dricker te och äter croissant på Stockholmskaféet där vi möts bollar hon stundtals tillbaka mina frågor, intresserad av att ta del av mina tankar om den nya boken.
– För mig är mitt språk ett slags realism, det känns naturligt. Vi pratar ju inte grammatiskt korrekt – vi utelämnar ord och hoppar mellan olika ämnen, upprepar oss. Om jag beskriver någon som inte har kontroll över sin situation så färgar det av sig på språket, säger hon.
Hennes berättelser tar avstamp i egna upplevelser, men är tveklöst fiktiva. De brukar inte växa fram utifrån en specifik tematik som hon vill belysa, utan genom att hon försöker hitta just ett språk, en ton.
– När jag skriver försöker jag komma in i en rytm och ett flöde och släppa kontrollen över språket, att bara följa med, jag tänker att det kanske är det som läsaren också måste försöka göra.
Sedan 2005 har hon framför allt skrivit dramatik. Hon uppskattar att skriva dialog, liksom den kollektiva process som en teateruppsättning innebär. Men nu är det alltså dags för hennes fjärde roman sedan debuten 1998, Det var ur munnarna orden kom. Många gånger har hon lyft fram kvinnor i övre tonåren som lever i ett slags periferi och som på olika sätt är utsatta. Övergrepp, psykisk ohälsa och skärningslinjen mellan stad och land, kombinerat med en allmän längtan bort, är återkommande teman i det hon skriver. Hon har bland annat skildrat psykotiska tillstånd och är intresserad av gränslandet mellan fantasi och verklighet. Av det drömska.
Hennes nya roman Jag går och lever känns dock djupt förankrad i de leriga åkrarnas mylla, i skolgårdarnas asfalt och i grådiset över trädtopparna – i Toves verklighet. Tove går i nian och försöker överleva så gott hon kan i sin kaotiska skolsituation där lärarna mer eller mindre överger den stökiga skolklassen. Det är en hård värld, som Mirja Unge beskriver med en osentimental och krass ton, där det pågår ett slags krig på alla plan. Inte bara i skolan och hemmet – Kuwaitkriget mullrar i bakgrunden.
– Under den där tiden, i början av nittiotalet, var det en så hotfull undergångsstämning. Kriget kom in i hemmet. Jag tyckte det var intressant att få med den känslan i boken, att den lilla och den stora världen möts.
Tove försöker värja sig från hårdhänta killar som plötsligt kan komma kladdande med sina händer, från sin storasysters grönstickande blick och från sin pappas vredesutbrott och maktdemonstrationer.
– Tove har ingen erfarenhet alls av fysisk närhet som är njutbar.
Romanen handlar om kampen att hitta sin egen väg, bli accepterad för den man är, om en längtan att bli fri.
– Men jag har också varit intresserad av att skildra hur syskonrelationer påverkar oss och kan prägla oss resten av våra liv. Jag tycker det är intressant att visa hur jävligt systerskapet kan vara, om man växer upp med syskon som är ens motståndare.
Mirja Unge började egentligen skriva på en annan bok, som skulle bli en ungdomsroman.
– Men så kom den här äldre, hårdare rösten plötsligt in. Jag upptäckte att jag bär på en ganska stor ilska och sorg över hur det var i min skola, de här dagliga övergreppen som ingen pratade om. Det är så många kvinnor som har upplevt övergrepp, utan att någon reagerat.
Tove känner sig, begripligt nog, invaderad: »Det är inte min kropp längre det är deras dom har varit på den överallt ingenstans finns det platser och ställen som är mina.«
Det är lätt att dra paralleller till alla de upprörande vittnesmål om övergrepp och trakasserier som elever lämnade från skolans värld i uppropet #tystiklassen.
– Jag skrev ju romanen långt före #metoo-rörelsen och när jag sedan läste de där #metoo-inläggen från skolan blev jag chockad över att det fortfarande pågår övergrepp varje dag.
Mirja Unge förklarar att hon inte kommer med några lösningar på dessa problem. Men hon har ändå en tanke om vad vi kan göra:
– Vi kanske behöver fokusera mer på pojkarna, titta på vad de lever i för vardag och vad de har för förebilder.
Mirja Unge
Mirja Unge är författare och dramatiker. Jag går och lever, som ges ut på Norstedts förlag, är hennes fjärde roman. Hon debuterade 1998 med Det var ur munnarna orden kom. Som dramatiker har hon i stort sett hela tiden samarbetat med regissören Jenny Andreasson, bland annat i pjäsen Klaras resa på Göteborgs stadsteater, och i Johanna på Dramaten i Stockholm. Hon har fått Katapultpriset 1999, Tidningen Vi:s litteraturpris 2005, Aftonbladets litteraturpris 2007 och Doblougska priset från Svenska Akademien 2016.
