Oliver Stone tar sig an Snowden

KULTUR: FILM OCH DVD2016-09-20

Jag har nog aldrig delat ut så många treor som under sommaren och förhösten – och är övertygad om att det beror på de lama filmerna, inte på mig. Men nu börjar det arta sig.

Av:  Fredrik Sahlin

Min pappa Toni Erdmann. Den tyska regissören Maren Ade gjorde succé på festivalen i Cannes i våras med den här smått bisarra men samtidigt grårealistiska dramakomedin om relationen mellan en kvinna och hennes lätt förryckta

fader. Två timmar av långdraget men subtilt berättande mynnar i sista akten mycket överraskande ut i en frejdig slapstick som fick den franska premiärsalongen att koka. (Bio 30/9)

Jätten. Johannes Nyholm är väl mest känd för kortfilmen Las Palmas där han låter sin egen tvååriga dotter agera packad turist i dockfilmsmiljö. Nu kommer han med sin debut i det stora formatet: en Elefantmannen-liknande berättelse om utanförskap – och boule. Torrt underhållande vardag mixas med analog surrealism på ett unikt vis. Många lovande kortfilmare har stupat i försöket att göra film i det stora formatet. Nyholm är som tur är inte av en av dem. (Bio 14/10)

Snowden. Den amerikanske regissören Oliver Stone är en dissident-light-filmare som bara berättar om stora män, och gärna drar ned brallorna på den amerikanska drömmen – som i verk om JFK, Castro, Nixon. Här får vi en fiktion om den internationellt kände och eftersökte visselblåsaren Edward Snowdens gärning. En ganska odramatisk skapelse som däremot hyser hisnande påminnelser om USAs världsomspännande digitala maktmissbruk. (Bio 16/9)

The Night of….Hyllad tv-serie som ytterst detaljerat följer ett mordfall från start till, möjligen, mål. Även om man kan få för sig att man är trött på alla i olika grad krystade kriminalserier klamrar det här slow-tv-dramat fast sig i hjärnan redan från första stund. Jag har i skrivande stund bara sett tre avsnitt, men när ni läser detta sitter jag förhoppningsvis på svaren. Eller… fan tro’t. Säsong två är redan på g… (HBO)

Jag älskar dig – en skilsmässokomedi. Många svenska komedier har försökt göra intelligent komik av knepiga saker som otrohet och skilsmässa. Några få har lyckats (som Ogifta par – en film som skiljer sig och Vuxna människor) – men det här är tyvärr ingen av dem. Och kan vi inte enas om att rollfiguren »klantig och ryggradslös svensk medelålders man« är obsolet nu? (Bio 30/9)

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA