Karin Thunberg: Tveksam nytta med all denna brådska
Vår förmåga att koncentrera oss på en sak i taget håller på att försvinna, skriver Karin Thunberg i en krönika.
Det märks redan på Stockholms central vilka som gör det – och vilka som inte gör det. Redan på perrongen rusar vi som bor i stan ifrån de tillfälliga besökarna. Springer slalom mellan dem som stannat för att greppa väskor eller knyta skosnören. Men härregud, kan folk inte flytta på sig...
Om vi inte samtidigt måste kontrollera våra senaste mejl i smarttelefonen och helt sonika går rakt på dem.
Det känns som om alla mellanlägen försvunnit. Glöm att Sverige är ett »lagom-land«. I stället – tyvärr gäller det nog inte bara storstadsbor – har vi blivit som spisplattor som antingen stormkokar eller är avstängda. På eller av. Dygnets vakna timmar gäller det att maximera och accelerera, hinna så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Är vi tillräckligt duktiga på att ge järnet kommer belöningen. Den, ofta dyrt betalade, pausen. När vi djupandas på yogamattor, knappar in vår mindfulnessapp eller halvdomnar bort på närmaste spa.
För min farmor räckte det att sätta sig i kökssoffan och glo en stund.
Frågan är vad vi rusar mot, förutom vår egen död. När vi inte ens har tid att stå stilla till höger i en rulltrappa utan måste klampa förbi alla i vänsterfil. Tidsvinsten kan näppeligen räcka till några storverk. Det är bara att jämföra med de 0,67 minuter som en bil vinner på att öka från 90 till 100 på en sträcka av en mil. 0,67 minuter. På en mil.
Från min egen uppväxt i landsorten minns jag fantasibilderna av Stockholm. Lyckan när jag 1976 flyttade till mina drömmars stad. Och mammas rädsla att jag redan första tunnelbaneturen skulle få en knarkspruta i låret.
Nu hör jag om bybarnen som långt in på 1990-talet fick träna på hur man går på trottoarer och åker rulltrappor inför en skolresa till huvudstaden. Läraren ställde upp dem på led längs vägen. Där fick de sedan lära sig att hålla till höger och gå om till vänster. Frågan är om pedagogen samtidigt betonade att de måste skynda på, hålla tempot.
Själv blir jag alltmer undrande – och oroad – över allt vi ska hinna. Samtidigt. Varför då? De flesta människor inser ganska snart att splittrad uppmärksamhet ger sämre resultat, jämfört med om vi fokuserar på en sak åt gången. Okej att det går att vispa ihop en sås och lyssna på radio samtidigt. Men nu satsar bokförlagen på digital utveckling, förutspår att vi mer och mer kommer att lyssna på böcker i stället för att läsa dem på papper. Det kommer att påverka historierna, var så säkra. Ska man samtidigt städa eller gymma är det svårare att följa med i den storslagna berättelse som vindlar lite fram och tillbaka. Den som har många viktiga karaktärer, ett myller av röster.
Dostojevskij funkar lika dåligt i öronen som poesi eller konstböcker. Kvar blir det lättlyssnade, lättsmälta.
Inte minns jag att farmor yvdes över sina pauser i kökssoffan. Det är först i dag som de kan betraktas som ren konst.
Karin Thunberg är frilansjournalist och författare.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.