Ett bakverk som smakar urk
En vän i San Fransisco mailade mig nyss denna ordlek: »IRAQ =I Really Am Quitting.« USAs invasion i Irak fyller två år men födelsedagstårtan smakar urk trots supermaktens bombardemang och kontroll av världens största TV-kanaler och tidningar. Krigsgeneralerna kan inte filtrera hur mycket som helst. 1 500 döda amerikanska soldater, 15 000 skadade och tortyrskandaler kan inte ens de mest godtrogna amerikaner blunda bort. Enligt en undersökning vill 59 procent av amerikanerna lämna Irak och 61 procent av soldaterna på plats »accepterar inte detta krig.«
På flyget möter jag ett pensionerat par geologer från Arizona som ska till Europa på semester. Tant Sue säger: »Jag hade hela min trädgård full av antikrigsskyltar som folk tog bort om nätterna. Européerna måste hata oss. Men det gör de rätt i. Det är vårt eget fel. Vi gör inte tillräckligt mycket motstånd. Det kanske är för att det inte är våra barn som slåss där nere. Det är mest latinos och svarta. Fattigfolket. De ingen bryr sig om. Och Condoleezza, hon är en skam för sitt folk.«
•l•
Tant Sue har rätt. Statistiken visar att det mest är människor utan möjligheter som lockas att dö för sitt land. 26,6 procent är afroamerikaner och det är imponerande med tanke på att tolv procent av USAs befolkning är afroamerikaner. Nio procent är s k hispanics och resten är vita amerikaner från fattiga agrara samhällen. Med andra ord: unga, lågavlönade, lågutbildade, d v s bästa materialet för »köttmaskinen« och mest mottagliga för den simpla krigspropaganda de serveras.
Åtta soldater om dagen, hittills närmare 5 500 personer, har flytt kriget och vissa av dem har sökt politisk asyl i Kanada. En av dem som vägrat vara kvar i det irakiska infernot och som nu ställs inför rätta i amerikansk militärdomstol är 40-åriga Kevin Benderman. Han har insett att krig inte gör världen bättre. Efter sju månader i Irak och minnen av massgravar, lik som hundarna äter upp, barn som dricker vatten ur lerpölar säger han: »Vi fick order om att skjuta barn som klättrade på militärbasens murar men vi vägrade.«
•l•
När Kevin lämnade Irak och informerade sina överordnade om sitt beslut gjorde de allt för att övertyga honom om att åka tillbaka. »De försökte allt. En av dem sa att vi var tvungna att åka tillbaka för att döda människor som våldtog åttaåriga flickor. Jag svarade honom att vi i USA har människor som dagligen våldtar barn men militären ger ingen i uppdrag att invadera deras hem och döda dem.«
Den amerikanska regeringen skrämmer folket med att Iraks mål är att begränsa den amerikanska friheten men Kevin som har mött irakier har aldrig mött någon som uttryckt en önskan om att förändra den amerikanska livsstilen.
Sam Ross verkar dock ha köpt myten. Den prisbelönta fotografen Nina Berman har gjort ett flertal porträtt av soldater, däribland den 21-årige soldaten som vid en bombexplosion förlorade sitt ena ben, sitt ena öra och blev blind och döv. Ändå säger Sam att »Irakkriget var hans livs bästa erfarenhet.« USAs
krigspolitik har uppenbarligen börjat döda sina egna. Både fysiskt och psykiskt.
Blås ut ljusen på tvåårstårtan nu.
En gång för alla.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
