Landsbygdens riddare i ny roll

Lokaltidningens reporter hade sänts ut för att intervjua en gammal man som envisades med att bo kvar i väglöst land. Bortom all reell kontakt med omvärlden.

Gubben hade visserligen besökt kommunens norrländska centralort ett par–tre gånger de senaste åren, men han var inte imponerad. Han trivdes på sin karga landsbygd.

Samtalet gled dock in på vardagliga nödvändigheter. Detaljer som en civiliserad människa får mer eller mindre svårt att leva utan.

Reportern: »Ta ditt hår till exempel. Här ute finns ju ingen frisör.«

Den gamle: »Frisör? Det behöver jag ingen.
Lantbrevbäraren brukar klippa mig.«

                                                           — •l• —

Mariebergs naturreservat tycks svämma över av kompakt idyll. En ohejdad grönska som utan avbrott väller ned i Göta älv. Här, i trakterna kring Romelanda några mil norr om Göteborg, sluter sig lövträden tätt kring den smala landsvägen. En djupgrön kulvert där vegetationen pressar på ovanifrån. Som om almarna och ekarna försökte sluka den gula postbilen hel.

Lantbrevbäraren och ST-ombudet Johnny Larsson mumlar portotabeller och plockar växelpengar ur den frimärkskassa som numera utgör hans enda ekonomirelaterade arbetsuppgift.

– Annat var det förr. Då hade man hand om många människors in- och utbetalningar. När pensionen kom blev det mycket att göra ute i stugorna, konstaterar han och frankerar kuverten med två grälla frimärken.

– Det blir inte lika mycket personlig kontakt längre. Det är en äldre dam kvar som vi hjälper med att beställa pengar och så vidare. Det ska vi nog egentligen inte göra. Men det gör vi ändå.

600 hushåll i idyllen

Just den här rutten omfattar ungefär 600 hushåll och på många platser är det själva sinnebilden av strålande svensk landsbygd i juli som passerar utanför vindrutan. Sol från klarblå himmel, knastrande grusvägar, lyckliga tyska turister, tjärade roddbåtar som ligger uppdragna i vassen, nyrenoverade 1800-talshus och orgier i snickarglädje.

Men för brevbärarna passerar den typen av sentimentala inslag förhållandevis obemärkt. Om inte annat så för att det sannolikt är betydligt mindre fridfullt att sticka ut handen genom bilrutan 600 gånger om dagen i, säg, mitten av november.

Numera tycks schemat dessutom vara så pressat att lantbrevbärarna knappt hinner notera omgivningarna.

Betingens tid, då brevbärarna fick gå hem så snart posten var utdelad, är sedan länge förbi. Och när heltidstjänsterna ska fyllas ut plöjs fler arbetsuppgifter ned i varje befattning.

På de senaste årens revolutionerande effektivisering med maskinernas hjälp följer dessutom att bitarna i Sveriges största och mest egensinniga logistiska pussel inte riktigt passar ihop längre. Åtminstone inte fullt ut.

Men det gigantiska maskineriet måste ändå fortsätta snurra, och den enda fasta beståndsdelen i lantbrevbärarnas del av den ekvationen är avstånd. Ur det perspektivet spelar det mindre roll om man i valfri småländsk avkrok gått från tjugofem till två kunder. Någon måste ju ändå köra dit.

– Just den här rutten är ganska komprimerad rent geografiskt. Den både börjar och slutar alldeles intill kontoret. Men det finns ju många som kör 1,5 mil innan de lägger i första lådan. Och sedan lika mycket tomkörning tillbaka, säger Johnny Larsson och petar med van hand ned ett fönsterkuvert från Försäkringskassan i en rostbiten vit brevlåda.

– Det är ju lite speciellt här, eftersom vi är ett pilotkontor. Det innebär att posten i princip är färdigställd i gångordning redan när den kommer från terminalen inne i Göteborg.

– Sedan har vi valt att dela upp turerna. Två kortare i stället för en lång. Annars hade man fått köra sex timmar i sträck. Det fungerar inte. Varken fysiskt eller avtalsmässigt.

Då skulle brevbäraren »hålla koll«

De kompaktare turerna är bara en av många saker som förändrats här ute. Det var verkligen annorlunda förr. 1974 tecknade Posten och Socialstyrelsen till exempel ett regelrätt avtal om »social service genom lantbrevbäraren«. Den något diffust formulerade tanken var att de anställda skulle »hålla koll« så att allt var »i sin ordning«.

Det ingick, kort sagt, i själva arbetsbeskrivningen att språka med åldringar och larma landstinget om fru Persson inte tömde sin brevlåda.

Tillsammans med de ekonomiska uppdrag som i praktiken gjorde postbilarna till rullande bankkontor skapades snabbt grogrunden för en era av anekdoter. De dråpliga, dramatiska och mellanmänskliga historierna om svenska lantbrevbärares möten med glesbygdsbefolkningen verkar vara i det närmaste oräkneliga. De bistår vid förlossningar. De avstyr inbrott. De räddar nämnda fru Perssons liv i sista stund. De friserar håret på envisa norrländska män.

Sommaren 2010 är situationen en helt annan. De lönsamhetskrav som inte existerade för ett par–tre decennier sedan flåsar nu hela organisationen i nacken. Finanskrisen och det faktum att brevvolymerna faller handlöst gör knappast saken bättre.

Från verk till aktiebolag

Verksamheten har på förhållandevis kort tid gått från allsmäktigt statligt verk med 70 000 anställda till konkurrensutsatt aktiebolag med 30 000 anställda.

De mer informella inslagen i arbetet har därmed försvunnit på de flesta håll. En utveckling som på många sätt kulminerade den sista november 2008. Det var då som kassaservicen, efter att antalet användare sjunkit stadigt under flera år, slopades helt. Merparten av lantbrevbärarnas ekonomiska uppdrag togs därmed bort över en natt, och med dem en av få kvarvarande yrkesmässiga anledningar att överhuvudtaget interagera med kunderna.

Därmed inte sagt att allt var bättre förr.

– Jag förstår att de måste effektivisera. Alla håller nog inte med, men för mig känns det som en naturlig utveckling. Och vad gäller kundkontakten så har jag ärligt talat inte speciellt ont av att slippa tjata med folk hela tiden, säger Johnny Larsson och ler snett.

– Förr var lantbrevbäringen nästan mer livsstil än yrke. Men nu har ju ledningen uttryckligen sagt att vi bara ska syssla med kärnverksamheten och det är i någon mening skönt. I grund och botten är det trots allt brevbärare man är.

Han får medhåll av Peter Brännström, produktionschef för Posten Meddelande.

– Man glömmer lätt att det inte bara var frid och fröjd inom den gamla tidens lantbrevbäring. De dagar då pensionerna betalades ut, kom de ju till exempel aldrig hem. Nu är arbetstiden mer normaliserad, säger han.

– Och trots minskade brevvolymer hoppas och tror jag att vi även i framtiden kan vara en faktor där folk känner att »Posten fortsätter i alla fall komma varje dag«. Det är en trygghet. En länk till omvärlden.

Levande landsbygd på väg att slockna

Mikael Andersson, sektionsordförande i
ST Posten Meddelande, är inne på samma linje. Även om han angriper problemet från ett helt annat håll:

– Om man tittar på många mindre orter i dag så läggs postkontoret, bensinstationen och mataffären ned. Myndigheter centraliseras och arbetstillfällena försvinner. Den levande landsbygden håller på att slockna. Och det har vi del i, säger han.

Posten behövs med andra ord på landsbygden. Det är alla överens om. Samtidigt framträder bilden av en verksamhet som bara precis håller näsan ovanför vattenytan; envist gripande efter ett serviceuppdrag som, hur man än väljer att se på det, blåsts ur fullständigt de senaste tio åren. Folk skickar helt enkelt inte brev längre.

Kvar blir en situation där ytterligheterna tynger helheten. Lantbrevbärarnas avlägsna rutter och mellanmänskliga långsamhet får svårt att passa in i en strömlinjeformad framtid där de få brev som trots allt rinner genom systemet måste gå som på ett snöre. Åtminstone om man ska tro Mikael Andersson:

– Det blir en väldigt negativ spiral och om den fortsätter så kommer man ganska snart nå en brytpunkt där det här helt enkelt inte fungerar längre. Det finns en gräns för vad människor klarar av rent fysiskt under en arbetsdag, säger han.

Konkurrenterna slipper glesbygden

Ett problem som aktualiseras när Postens lantbrevbärning fortsatt ska täcka hela landet. De konkurrenter som tagit sig in på den avreglerade postmarknaden började inte med att etablera sig i den glesaste glesbygden.

– Vi avkrävs en samhällsservice och det kostar i ett stort land som Sverige. Det är dyrt att få en sådan infrastruktur att fungera. Inte minst när volymtappet bara fortsätter att accelerera och posten ändå ska över natt-befordras, säger
Mikael Andersson.

– Det blir en enda stor kostnad av alltihop och det där behöver konkurrenterna överhuvudtaget inte bygga upp. De går bara in och tar storstäderna där det finns stora volymer och där det är billigt att dela ut.

Enligt Mikael Andersson stavas lösningen
politik och kompromissvilja. I Danmark höjer de till exempel portot – och låter kunderna betala vad kalaset faktiskt kostar. I Finland är det okej att bara etablera sig på de smakliga delarna av marknaden – men då får man å andra sidan betala en avgift som finansierar den täckande servicen.

– Förutom den typen av politiska beslut handlar mycket om att folks mentala bild av Posten, med ett lokalt postkontor och en brevbärare som hämtar sin väska med post, inte existerar längre. Trots att bilden lever vidare, säger Mikael Andersson.

– Det finns mycket okunskap om vad Posten faktiskt är. Om hur det går till. Jag menar, det räcker ju med att gå till sig själv. Hur ofta skickar jag brev? Högst en eller två gånger om året. Max. Och jag jobbar ändå på Posten.

Märkligt nog tycks det vara där som cirkeln sluts. För när alla effektiviserande stålbad genomförts, när allt utom brevbäring och sortering rationaliserats bort, är landsbygden plötsligt en av få marknadsplatser där det faktiskt finns tillväxtpotential.

Vill hitta merarbeten

– Vårt uppdrag är att befordra brev till hela landet. Det ska vi vara stolta över. Och det ska vi också försöka tjäna pengar på. Kan man då hitta merarbeten att göra när Posten ändå besöker 4,5 miljoner hushåll varje dag, så kommer vi inte vara avvisande, säger Peter Brännström.

– Man har till exempel lekt med tanken att vi skulle kunna fungera som ambulerande apotek. Eller tillhandahålla låneböcker. Eller att lantbrevbärarna utrustas med en dator för att via den hjälpa till med vissa sysslor som åligger kommunen.

Eller så startar ni frisörverksamhet i Västerbottens inland.

– Ja, du. När man hör sådana historier kan man som chef för hela Posten Meddelande skratta gott, och undra om det överhuvudtaget finns någonting som vi inte gör. Hårklippning ingår ju inte direkt i kärnverksamheten, säger Peter Brännström skrockande.

– Men samtidigt blir jag ändå lite mallig över att man faktiskt upprätthåller sådana där mer omhändertagande funktioner. Det visar på en mänsklig sida. Posten har fortfarande en plats i människors hjärtan. Och den ska vi vara rädda om.