"Jag trodde jag var en tuffing"
–Man konserverar oss i arbetslöshet och meningslöshet. Ge mig en chans att få utbilda mig med bibehållen a-kassa! Utan en kvalificerad utbildning får vi 50+are inget nytt jobb, säger Jirina Klevstigh, långtidsarbetslös.
Redan första gången på arbetsförmedlingen fick Jirina Klevstigh sina farhågor bekräftade: En kvinna, över 50 år, med invandrarbakgrund kan knappast räkna med att få jobb.
Därmed hänvisades Jirina Klevstigh till datorn för att söka nytt arbete.
Fortfarande får den där första kontakten med arbetsförmedlingen hennes ögon att gnistra. Då, i slutet av oktober 2002, var hon nyregistrerad arbetslös och ställdes inför en, som hon uppfattade det, ointresserad och oengagerad handledare.
Dessutom hade hon på grund av namnet förts in i en grupp personer med etiketten ”invandrare”, av vilka en del inte kunde någon svenska alls och några till och med behövde tolk. Jirina talar svenska obehindrat, om än med en brytning, och har i 24 år arbetat inom Posten.
Helt fel, menar hon. Något måste göras åt hur man värderar, validerar, människors yrkesbakgrund och slentrianmässigt sorterar in dem efter nationalitet.
– Och istället för att lämnas ensam med datorn den första tiden är det just då, under de första hundra dagarna, som man behöver få mänskligt stöd och hjälp att komma igång. Annars inrättar man sig för en tillvaro som arbetslös.
Eller man hamnar, som i hennes fall, i depression och sjukskrivning.
– Det politiska engagemanget har räddat mig. Utan det vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till!
Jirina har en bred yrkeslivserfarenhet bakom sig som postkassörska, arbetsledare, privatekonom och har vikarierat som postmästare. Hon arbetar också politiskt – i den mån hon orkar – men ingendera tycks hjälpa på arbetsmarknaden, där är hon inte särskilt eftertraktad.
Just nu söker hon inte jobb, känner sig inte mogen för det än, men när det är så dags är det datorn hemma som gäller.
– Vissa dagar kan kännas långa, jag är en person som fungerar bäst under viss press, säger hon. Jag sysselsätter mig men lever i ett sorts vakuum. Vakuumkänslan är svårast att hantera och att man i det här landet får sin identitet genom arbetet.
Därför är det viktigt att ha en drivkraft och för henne är det gymmet. Dit försöker hon gå tre gånger i veckan ”istället för att ta långa sovmornar och sitta och tycka synd om mig själv”.
Hennes vardagsschema kan se ut så här:
05.30: Går upp, ”fuskäter” något lätt, tidningsläsning.
7.30: Åker till gymmet och tränar 40–70 minuter.
9.00–10.00: Äter lite flingor och mjölk, dricker kaffe och läser en bok eller löser korsord. Har hon ärende in till centrala Norrköping – hon bor i förorten Vilbergen – blir det förmiddagskaffe på en cafeteria.
11.30–12.30: lunch med maken som är pensionär.
Eftermiddag: Går igenom e-posten, surfar på nätet, går och handlar eller gör hushållsjobb. Ska hon delta i politiskt möte varierar tiden från några timmar till en heldag.
Kväll: Te och mackor, måndagkvällar är det bowling med korpen, annars TV-tittande.
23.30–24.00: Dags att sova.
Men vägen hit har inte varit självklar.
Jirina Klevstigh vet vad det vill säga att gå från normaltillstånd till depressionens botten. Sedan oktober 2002 då hon definitivt lämnade Posten efter 24 års anställning, har hon hunnit med hela den resan: ”vegeterat sig fram”, som hon säger, med a-kassa, politiskt jobb och en långtidssjukskrivning på köpet.
– Jag trodde att jag var en tuffing som skulle fixa det här själv men när jag kom hem från arbetsförmedlingen den där första gången var allt nattsvart.
Senare besök på arbetsförmedlingen förstärkte hennes upplevelse men som väl var träffade hon efter en tid en annan handledare som brydde sig och gav ordentlig information om vad som gäller.
– Jag fick veta att det är fullt tillåtet för en arbetslös att arbeta politiskt till exempel. Och att jag hade rätt att hälsa på min mamma som flyttat tillbaka till Tjeckien.
Men vid det här laget var Jirina så dålig att hon fått sömnsvårigheter, inte kunde koncentrera sig att läsa och mestadels satt hemma och grät. Tills slut fick hon kontakt med läkare som sjukskrev henne i januari förra året.
– Jag klappade ihop, såg hur a-kassedagarna bara rann iväg och hur hela tillvaron rasade, beskriver hon.
Hon vände sig till läkaren för att få rehabilitering, fick kontakt med en kurator som fick henne att ringa upp sin handläggare på försäkringskassan.
– Jag beskrev min situation, att jag ännu inte var beredd att söka jobb.
Genom handläggaren kom hon med i ett projekt för arbetslösa, som bland annat ST är inblandat i. Det blev brytpunkten för henne. Nu håller hon som bäst på att repa sig från långtidssjukskrivningen, men det har tagit tid.
– Ibland tar jag tre steg framåt på bättringsvägen, ibland två bakåt. Fortfarande har jag perioder av apati men det känns bättre.
Vad Jirina främst reagerar mot är bristen på information. Det tog för lång tid innan hon fick klart för sig sina rättigheter och skyldigheter som arbetslös. Hon funderar också kring myndigheternas arbetssätt.
–På 70-talet då det var brist på arbetskraft passade det kanske att arbetsförmedlingen var till för att matcha arbetssökande med arbetsgivare. Nu gäller det snarare att hitta arbetsgivare åt arbetssökande.
Hon efterlyser en möjlighet för långtidsarbetslösa över de 50 att få en längre utbildning med någon form av studiestöd. Nuvarande a-kasseregler tillåter endast kortare utbildningar, därför att man samtidigt ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Men på det viset kan man enligt Jirina inte ändra en yrkeskarriär.
–Vi måste kunna behålla a-kassan och få en kvalificerad utbildning på två, tre terminer. På sikt betalar vi tillbaka det. Till exempel har 96 procent av dem som utbildats i logistik fått jobb. Jag vet att man här i Norrköping ska satsa på ett transportcentrum…
Det gäller att få med facket på detta, säger hon. Idag fungerar det så att den som efter 300 a-kassedagar fortfarande är utan jobb får ytterligare 300 dagar och om inte det hjälper blir det aktivitetsgarantin.
Arbetslösheten har fått även andra konsekvenser för Jirina än dåligt självförtroende och depression. Makarna har diskuterat separation. Och vad det betyder för ekonomin – tja, Jirina rycker på axlarna och skrattar lite sarkastiskt.
– Jag får väl sluta röka. Tur att jag inte har en sjukdom som kräver dyra mediciner. Min chans att få bostadsbidrag är noll. Jag är varken småbarnsförälder eller pensionär.
Jirina Klevstigh
Född 1950 i Prag i dåvarande Tjeckoslovakien. Kom till Sverige 1968 och till Norrköping året därpå. Giftermål och två barn på 1970-talet. Anställd vid Posten 1978–2001 som postkassör, arbetsledare, vikarierande postmästare och privatekonom. ST-medlem. Utbildad ”pedagogassistent” i Postens avvecklingsorganisation Futurum, arbetslös från oktober 2002.
Moderat ledamot i Norrköpings kommunfullmäktige, i Östsam (=samarbete mellan kommuner i Östergötland); barn- och ungdomsnämnden. Arbetar ideellt med ungdomar vars föräldrar är intagna på kriminalvårdsanstalt.
