Facklig kamp i tsunamins spår
Tsunamivågorna som drog in över Sri Lankas kuster annandag jul 2004 påverkade hela samhället. Över 35 000 lankeser omkom och tiotusentals skadades. Flera hundratusen blev hemlösa. Facken fick med ens nya arbetsuppgifter.
Jag minns fortfarande oron som kom över mig när jag i en extra TV-utsändning fick höra nyheten om tsunamin, säger Mampitya Orachelli, ekonom vid statliga Sri Lanka Railways i huvudstaden Colombo. Han är fackligt aktiv och en av grundarna av fackförbundet Railway Clerical Service Union.
– Konsekvenserna av katastrofen stod snart klara för oss alla. Även om vi bor i ett hus i utkanten av Colombo och inte själva märkte av vågornas framfart stod det snart klart att vår familj hade drabbats.
– Den 20-åriga dottern i min brors familj sveptes bort av vågorna.
Idag försöker Mampityas familj på olika sätt hjälpa de drabbade släktingarna.
– Deras två hus totalförstördes. Trots löften från myndigheterna om att få land för att bygga ett nytt hus bor de fortfarande i tält. På helgerna kommer de ofta och bor hos oss.
Tsunamin påverkade Mampitya Orachelli och landets övriga järnvägsanställda på många sätt. Drygt 15 mil räls förstördes och ett helt tåg sveptes bort av vågorna söder om Colombo. Av de närmare 2 000 personerna ombord på tåget överlevde bara fyra till fem stycken.
– Så gott som alla anställda på Sri Lanka Railways jobbade övertid kvällar och helger för att få igång järnvägsnätet igen, berättar Mampitya.
– Det kändes nödvändigt och riktigt att göra en insats för landet efter den ofattbara katastrofen.
Nästan på dagen fyra månader efter tsunamin kunde samtliga drabbade järnvägslinjer öppnas för trafik igen.
Splittring gynnar arbetsgivaren
Mampitya är inne på sitt 34e år i Sri Lanka Railways. Det mesta av kontorsarbetet på huvudkontoret görs manuellt och datorer används ännu så länge bara i begränsad utsträckning.
– Jag arbetar åttatimmarsdag och vi har femdagarsvecka, berättar Mampitya.
– Min månadslön inklusive diverse ålderstillägg är 14 000 rupees (ungefär 140 US-dollar). Med tanke på mina många år i bolaget är det en på tok för låg lön. Det är svårt att få pengarna att räcka till i Colombo där kostnadsläget är förhållandevis högt jämfört med övriga landet.
Som statsanställld har han 24 dagars betald semester varje år och har dessutom rätt till 21 dagars sjukledighet per år utan löneavdrag.
– Jag hoppas kunna pensionera mig när jag fyller 60 år 2010. Jag räknar med att få pension enligt de gamla reglerna på 75 procent av slutlönen.
Railway Clerical Service Union har drygt 800 medlemmar utspridda över hela Sri Lanka.
– Den fackliga splittringen bland statstjänstemännen är stor och vi har nästan ett fackförbund för varje yrkesgrupp, berättar Mampitya.
– Tyvärr gynnar splittringen arbetsgivaren även om vi fackligt försöker samverka i olika federationer vid exempelvis lönerörelser.
För Mampitya har det alltid varit självklart att vara fackligt organiserad.
– Utan facket skulle vi ha ännu mindre möjlighet att få igenom förbättringar. År 2004 fick vi igenom den hittills högsta löneökningen i historien då månadslönen genom ett nytt avtal höjdes med 25 dollar för stora grupper av statstjänstemän.
Mampitya Orachelli började arbeta i Sri Lanka Railways för 34 år sedan. I nästan fem år var han avstängd från sin arbetsplats.
Han satt i strejkledningen vid en landsomfattande generalstrejk och blev tillsammans med tusentals andra statstjänstemän lockoutad och senare avskedad av den dåvarande regeringen.
Genom ett domstolsbeslut 1985 återfick Mampitya och andra strejkledare sina arbeten.
Domstolen slog fast att den dåvarande regeringen brutit mot Sri Lankas arbetsmarknadslagstiftning och att avskedandena var olagliga.
– Regeringen som lockoutade oss förde en extremt fackföreningsfientlig politik. När jag återgick till arbetet på järnvägen var jag mer övertygad än någonsin om vikten av att vara fackligt organiserad.
20 procent medlemmar i facket
Palitha Atukorale är vice ordförande i National Trade Union Federation, en av Sri Lankas största fackliga organisationer med omkring 200000 medlemmar. Han berättar att omkring 20 procent av de anställda är fackligt organiserade. Antalet registrerade fackförbund i landet är över 1 500 stycken.
– National Trade Union Federation organiserar både arbetare och tjänstemän i den privata och statliga sektorn. Vi organiserar exempelvis de flesta anställda i de statliga hamnarna, cateringpersonalen på Sri Lankan Airways och många andra transportgrupper. Idag är vi den ledande fackliga organisationen i landet.
Sri Lanka har ratificerat alla viktiga ILO-konventioner.
– I teorin är det därför full rätt till organisering. Men det finns många hinder och problem speciellt i de två stora frihandelszonerna. Fackligt är situationen i Sri Lanka ändå hygglig jämfört med övriga länder i regionen.
– Inom den statliga sektorn är en majoritet av de anställda fackligt organiserade, fortsätter Palitha Atukorale.
– I vissa avseenden är anställningstryggheten fortfarande bättre för statliga anställda än för privatanställda. Statsanställda har också kvar en del andra sociala förmåner som inte privatanställda har.
Enligt Palitha är ett stort problem som slår hårt mot alla anställda den snabbt stigande inflationen.
– Matpriserna ökar snabbt och priset på basmat som kyckling och ris och på allmänna kommunikationer har fördubblats de senaste månaderna, efter tsunamin. Trenden är för närvarande att vanliga arbetare blir fattigare och fattigare.
Hur har katastrofen påverkat era medlemmar?
– Vi har sammanställt siffror som visar att omkring 100 medlemmar och deras familjemedlemmar omkom direkt i katastrofen. Många fler förlorade sina hem. Den grupp i samhället som drabbades hårdast var våra fiskare. Tusentals fiskare och fiskarfamiljer omkom. Tyvärr är de fortfarande oorganiserade. Men vi har börjat försöka att organisera dem med stöd från bland annat ILO.
– Katastrofen påverkade hela samhället, säger Palitha. Tre av mina nära släktingar omkom. De var på semester när de överraskades av vågorna.
På vilket sätt kan fackföreningsrörelsen i västvärlden stödja Sri Lankas fackföreningsrörelse efter tsunamin?
– Genom att hjälpa oss att börja organisera anställda i de oorganiserade sektorerna.
– Ett land som Sverige kan ge viktigt stöd till vårt organisationsarbete, inte genom ekonomiska bidrag, men i form av utbildnings- och organisationsprojekt. Behovet av grundläggande facklig utbildning är stort både i den statliga och i den privata sektorn, men vi saknar idag medel för att genomföra de nödvändiga utbildningarna.
