Vi behöver varandra
Nu är de flesta överens! Vi ska gå vidare med Trio-projektet. Vid konferensen den 18 september i Stockholm med förbundsstämmans ombud rådde en positiv stämning. Avdelningar som tidigare varit kritiska har fått gehör för sina synpunkter och börjar nu se fördelarna med ett stort och slagkraftigt förbund för tjänstemännen i Sverige. Kritiken har varit viktig för projektets utveckling. Det är en av fördelarna med demokrati. Kritik får föras fram. Om den är saklig och relevant påverkar den processen och leder till bättre beslut.
Fortfarande hörs en negativ röst – Lars-Olof Nilsson från ST-Skatt. Hans ståndpunkt går ut på att framhäva och betona skillnaderna mellan våra olika förbund, med särskild adress till HTF. Ekonomerna i ST-Skatt är ju något helt annat än privatanställda tjänstemän, menar Lars-Olof och tycks inte se några gemensamma beröringspunkter. Han frågar sig i stället vad HTF och SKTF kan göra på våra arbetsplatser.
Visst får Lars-Olof Nilsson vara kritisk, men frågan är om hans synpunkter är relevanta och sakliga. Om vi vill hitta skillnader, så har vi gott om dem i vårt eget förbund. Vad har domstolssekreterarna i ST-Domstol gemensamt med medlemmarna i ST-Skog? Var finns likheterna mellan ST-AMS och ST-Post? Vad förenar ST-ATF med ST-Lok? I min egen avdelning, ST-Migrationsverket, samsas bland många andra vaktmästare och jurister med lokalvårdare, socionomer och en och annan ekonom.
Det är det som är poängen med ett vertikalt förbund. Ett vertikalt förbund är inte ett yrkesförbund som bevakar medlemmarnas snäva yrkesintressen. Ett vertikalt förbund bygger på tanken att vi alla vinner på att solidariskt och gemensamt möta arbetsgivaren. Detta ger oss en styrkeposition som inget yrkesförbund kan komma i närheten av. Det Lars-Olof Nilsson kritiserar är i själva verket en av hörnstenarna i vårt fackliga arbete och kritiken är därmed egentligen riktad direkt mot ST.
De likheter Lars-Olof Nilsson efterlyser ligger inte i likheter i arbetsuppgifterna. De ligger inte i den samhörighet det innebär att ha en gemensam arbetsgivare. Likheterna inom statstjänstemannakåren och likheten med våra kamrater i SKTF, HTF och FF finns på ett helt annat plan. Likheterna är vår ställning i förhållande till arbetgivaren och vårt gemensamma behov av en stark och kunnig facklig organisation. För att försvara våra intressen och göra nya framsteg behöver vi en kraftfull organisation bakom oss.
Det är inte meningen att förtroendevalda från de privata eller kommunala sektorerna ska gå in och förhandla på statliga arbetsplatser. Vårt arbete ska fortsätta som vanligt. Men det räcker inte med att kunna driva löneförhandlingar och verka för anställningstrygghet, goda arbetsförhållanden och i övrigt företräda medlemmarnas omedelbara intressen.
Minst lika viktigt är det att ha de resurser som krävs för att kunna ta initiativ och driva en facklig samhällsdebatt som både för fram våra positioner och verkar för ett mänskligare och mer jämställt samhälle. De resurserna har i dag inget av Trio-förbunden ensamt. Tillsammans kan vi klara det.
Inom vår avdelning har vi gjort som i de flesta andra. Vi har informerat våra medlemmar om Trio-projektet. Vi har berättat att vi på vår respektive hemmaplan ska fortsätta att arbeta som tidigare. Vi har också beskrivit behovet och fördelarna med ett nytt, starkt förbund och förklarat vad det innebär att ha en större och starkare organisation i ryggen. De allra flesta är också positiva. Hur det är i ST-Skatt kan vi inte veta, men man får hoppas att kamraterna där inte låtit skrämma sig.
Den demokratiska processen går snart vidare, men turerna i förbundsstyrelsen har varit litet märkliga. Vid det förbundsstyrelsemöte som föregick konferensen hade förbundsstyrelseledamoten Kerstin Grahn från ST-Skatt ingenting att säga. Än mindre lämnade hon in någon reservation. Vid konferensen rådde stor enighet om att vi skulle gå vidare med Trio. Den ende som i diskussionerna på ett påtagligt sätt bröt enigheten var Lars-Olof Nilsson. Trots detta antogs förslaget utan votering.
På det förbundsstyrelsemöte som följde på konferensen däremot kom det en reservation från Kerstin Grahn. Det är ett märkligt agerande i detta skede av beslutsprocessen. I förbundsstyrelsen ska man se till hela förbundets intresse, inte bara företräda sin avdelning. När majoriteten har nått fram till ett beslut kan man inte i en sådan position företräda särintressen.
Annars verkar det som om Lars-Olof Nilsson är ganska ensam om sin ståndpunkt. Han har naturligtvis rätt att driva sin linje så länge han önskar. Det bör dock inte hindra oss andra från att gå vidare och fatta beslut.
AV Muin Hamolaila
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
