ST stöder projekt för kvinnors rättigheter

Plötsligt hettar det till rejält vid konferensborden. Aisha Bahadur, projektansvarig på den globala fackliga federationen för offentliganställda, PSI, har under en genomgång använt ordet ”byråkrati”.

Deltagarna – representanter från olika fackförbund i Mellanöstern och Nordafrika – har uppfattat det som att hon beskrivit dem som byråkrater. Ordet har dessutom en än mer negativ klang på arabiska, förklarar simultantolkarna på plats.

Efter några minuter lugnar sig situationen och leder faktiskt vidare till en bra diskussion om hur ett påverkansarbete kring exempelvis lagändringar behöver förankras hela vägen från den enskilda medlemmen till förbundsledningen.

Den två dagar långa konferensen som hölls i Tunis i november är en del av ett större projekt som ST driver tillsammans med PSI och Union to Union, som samordnar LO-, TCO- och Saco-förbundens internationella samarbeten.

Projektet, som inleddes 2013, syftar till att stärka kvinnors fackliga organisering, inflytande och representation i ledande roller samt att jobba för att förändra diskriminerande lagstiftning i de olika länderna.

– Det är väldigt viktigt att träffas så här. Videomöten har fungerat under pandemin, men ger inte samma interaktion och resultat. Här blir det lättare att gå på djupet och stötta varandra på ett annat sätt, säger Najwa Hanna, regional sekreterare för arabländerna på PSI.

STs internationella handläggare Magnus Runsten är inne på samma spår.

– Pandemin har försvårat mycket och det var värdefullt att äntligen få träffas igen. En stor del av projektet handlar om att skapa nätverk, bygga relationer och dra nytta av varandra. I längden blir det svårt om man inte har möjlighet att träffas, säger han.

I början av projektet identifierades en rad problem kopplade till jämställdhet och kvinnors rättigheter, såsom diskriminerande lagar och patriarkala strukturer. I fackförbunden fanns få kvinnliga medlemmar, kvinnor hade inte något större inflytande och frågor som var viktiga för dem saknades på agendan.

Najwa Hanna säger sig ha sett en positiv utveckling för kvinnors rättigheter i regionen under de snart tio år som projektet pågått.

– Vi har stärkt kvinnors förmåga och höjt medvetenheten i de här frågorna. Internt i fackförbunden finns en helt annan förståelse och öppenhet på det här området. Kvinnor är mer aktiva och har fler ledande positioner. Männen tar ett större ansvar för familjen och samhällena förändras, säger hon.

Samtidigt har pandemin skapat problem för kvinnor såväl som för arbetstagare i allmänhet i regionens länder.

– Våldet i hemmen och i relationer ökade kraftigt. Kvinnor och migrantarbetare är också de som drabbats hårdast av de ekonomiska problemen efter nedstängningarna och de följder detta fått på arbetsmarknaden, säger Najwa Hanna.

Fackförbundens förutsättningar att driva på utvecklingen skiljer sig kraftigt åt mellan länderna, berättar hon. I Tunisien och Marocko finns en struktur som stöttar fackliga rättigheter och kampen för jämställdhet. I Algeriet eller Irak har facken inte alls samma ställning, vilket gör deras arbete svårare.

– Men deltagarna därifrån gör fortfarande ett bra jobb med kvinnlig organisering och representationen inom sin egen rörelse, säger Najwa Hanna.

Intisar Yousif är ordförande för en självständig fackförening för anställda inom energisektorn i Irak. Landet ligger strax över Ryssland i tidningen The Economists demokratiindex och räknas som ett av världens värsta länder för arbetstagare av Internationella fackliga samorganisationen, IFS. Självständiga fackföreningar är förbjudna inom den offentliga sektorn, berättar hon.

– Vi kan inte ha några egna lokaler på arbetsplatserna, kalla oss för eller agera som ett fackförbund, men det hindrar oss inte från att kämpa för en bättre arbetsmiljö och anställdas rättigheter, säger Intisar Yousif.

Trots det har organisationen lyckats rekrytera många kvinnliga medlemmar och även valt dem till ledande positioner.

– Vi arbetar nu för att få jämställda löner och för att kvinnor ska få samma möjligheter som män på arbetsmarknaden. Trakasserier och våld mot kvinnor på jobbet är också väldigt vanligt, och det vill vi få bort.

Projektet och möjligheten att träffa andra fackligt engagerade kvinnor betyder mycket för henne.

– Det hjälper mig att utvecklas och bli bättre på det jag gör. Det finns mycket att lära från andra länder och människor här. Jag har stor nytta av att utbyta tankar och erfarenheter på det här sättet, säger Intisar Yousif.

Tre representanter från en självständig facklig organisation i Algeriet deltog också under konferensen. Ingen av dem vågar framträda med namn av rädsla för konsekvenserna i hemlandet, där fackligt aktiva förföljs och fängslas.

– Vi vill ha yttrandefrihet och ändra konstitutionen. Det är grunden för en fortsatt utveckling. Som situationen ser ut nu finns det hela tiden en rädsla för att uttala sig kritiskt och arbeta för förändring, säger en av kvinnorna.

Internationella kontakter och stöd från omvärlden är viktigt för att de ska kunna fortsätta kampen, menar hon.

– Konferenserna stärker de band vi har med kvinnor från andra förbund och länder. Det ger oss även kunskap om situationen i andra länder och vi kan tillsammans fundera på hur vi kan hjälpas åt och dra lärdomar av varandras arbete.

Latifa Guerich Aamira från det tunisiska facket för anställda inom offentlig byggnation och infrastruktur var också nöjd med konferensen och den möjlighet att utbyta tankar och idéer som den innebar.

– Både jag och de andra deltagarna från Tunisien drog nytta av de här dagarna och de många olika perspektiven. För oss blir det tydligt att vi har kommit långt och att vi i den fackliga rörelsen i Tunisien har ett stort inflytande jämfört med hur det ser ut i andra länder, säger hon.

I Tunisien ledde den arabiska våren till en demokratiseringsprocess, där den fackliga centralorganisationen UGTT tillsammans med arbetsgivarorganisationen, advokatsamfundet samt en människorättsorganisation spelade en viktig roll.

– Facken här i Tunisien har större möjligheter att påverka eftersom systemet tillåter det. Det fungerar inte till 100 procent, som i Sverige, men ändå bra jämfört med många andra länder, säger Najwa Hanna från PSI.

UGTT var en av de organisationer som lobbade för den lag som kriminaliserar våld och trakasserier mot kvinnor som infördes 2017. Det finns dock fortfarande en hel del problem med implementeringen. UGTT arbetar därför nu på att sprida kunskap om lagen och om kvinnors rättigheter.

Man vill också skapa en fond för kvinnor vars män döms till fängelse för misshandel inom äktenskapet, berättar Neziha Zehi, vice generalsekreterare i det tunisiska facket för anställda vid justitiedepartementet.

– Vi är rädda för att många kvinnor inte vågar anmäla misshandel i de familjer där det endast är mannen som arbetar, eftersom det skulle sätta kvinnorna i en besvärlig ekonomisk sits, säger hon.

STs internationella handläggare Magnus Runsten var nöjd med de båda dagarna. Han tycker att utvecklingen i flera av förbunden går åt rätt håll när det gäller kvinnors representation.

– Vi har lyckats väl med att få in kvinnor i ledande positioner i fackförbunden. Tidigare var de extremt få. Sedan har pandemin gjort det svårt med kampanjerna för att påverka lagstiftningen. Där får vi se nu vad som kommer att hända i de olika länderna, säger han.

ST och PSI vill fortsätta arbetet i projektet. Finansieringen löper ut vid årsskiftet och fortsättningen är än så länge oklar, inte minst på grund av den minskning av biståndet som den nya regeringen drivit igenom.

– Det är svårt att läsa av de politiska signalerna och vad neddragningarna kommer att betyda. Men jag tror och hoppas att vi kommer att kunna fortsätta projektet, säger Magnus Runsten.