"Detta är ett väldigt ansvarsfullt krav"
Industrifackens krav på löneökningar på 4,4 procent är både ansvarsfullt och rimligt, anser STs förhandlingschef Åsa Erba Stenhammar. ”Det är ett framåtsyftande krav som förhoppningsvis kommer att leda till reallöneökningar framöver”, säger hon.
I måndags presenterade representanter för fem fackförbund inom industrin – IF Metall, GS, Livs, Sveriges ingenjörer och Unionen – sina yrkanden inför avtalsrörelsen 2023. Facken kräver bland annat löneökningar på 4,4 procent i ett ettårigt avtal.
Efter årsskiftet väntar förhandlingar med arbetsgivarorganisationerna. När det gamla avtalet löper ut 31 mars är ambitionen att parterna ska ha kommit överens om ett nytt löneeavtal. Nivån i detta avtal kommer att bli det så kallade märket, som övriga sektorer på arbetsmarknaden brukar förhålla sig till i sina förhandlingar.
Kravet på 4,4 procents löneökningar är det högsta som industrifacken lagt fram sedan modellen med ett märke som är tänkt att följas av hela arbetsmarknaden infördes för cirka 25 år sedan. Reaktionerna från arbetsgivarhåll var starka efter beskedet.
”Det är anmärkningsvärt att komma med sådana krav när vi står inför en situation med lågkonjunktur”, sade exempelvis Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten till Sveriges Radio efter beskedet.
Facken inom industrin hävdar dock att deras krav inte syftar till att försöka kompensera löntagarna för inflationen, utan motiveras av att svensk industri går väldigt bra just nu och att företagen på senare år gjort högre vinster i förhållande till arbetskraftskostnaderna.
STs förhandlingschef, Åsa Erba Stenhammar, tycker att facken inom industrin lagt fram ett rimligt krav.
– Med tanke på den ekonomiska situationen tycker jag att detta är ett väldigt ansvarsfullt krav. Inflationen är högre och detta kommer inte att ge medlemmarna en reallöneökning. Samtidigt pekar kravet på att ansvaret för att få ordning på svensk ekonomi inte enbart ligger på arbetstagarna, säger hon.
Hon poängterar också att avtalskraven är framåtsyftande.
– De utgår från att många rapporter den senaste tiden pekar på att 2023 kommer att bli tufft, men det ser ut som att det kommer en ljusning 2024. Förhoppningsvis kommer detta därför att leda till reallöneökningar framöver.
Det är först när facken och arbetsgivarna inom industrin kommit överens om ett avtal som man etablerat det märke som är intressant för den övriga arbetsmarknaden. Det står dock klart att märket inte kommer att bli 4,4 procent. Historiskt har löneökningarna i industrins avtal alltid landat en bit under det fackliga utgångsbudet. Sedan har i princip hela den resterande arbetsmarknaden – inklusive staten – hållit sig till märkets nivå.
– Men den här gången tror jag inte att det är självklart att alla kommer att få ut löneökningar i nivå med märket, säger Åsa Erba Stenhammar och hänvisar till rapporter som visar att industrin går bra, medan exempelvis handeln och tjänstesektorn går dåligt.
I början av veckan deklarerade finansminister Elisabeth Svantesson, M, att svensk ekonomi är på väg in i en lågkonjunktur, med risk för stigande arbetslöshet. Och med ökad arbetslöshet minskar skatteunderlaget. Det skulle inverka på den statliga sektorn, som till stor del är skattefinansierad, framhåller Åsa Erba Stenhammar.
– Vi påverkas inte bara av märket utan också av hur staten finansieras. Det blir än viktigare för ST att nu dels ligga på för att produktivitetsavdraget ska tas bort, dels involvera oss i myndigheternas budgetarbete och se till att arbetstagarperspektivet tas om hand där, säger hon.
I de krav som facken inom industrin lagt fram ingår en låglönesatsning. Den innebär att om det i avtalen finns en regel om lägsta löneökning, en så kallad individgaranti, ska den uppgå till minst 820 kronor per månad, och i de fall lägstalöner tillämpas ska de öka med 1 600 kronor i månaden.
På företag med många lågavlönade skulle individgarantin kunna äta upp hela kakan på 4,4 procent och inte lämna något utrymme för löneökningar för dem med högre lön, konstaterar Åsa Erba Stenhammar.
– I det här ekonomiska läget är det mycket förståeligt att man yrkar på en låglönesatsning, säger hon.
För STs del startar nu ett intensivt arbete inför avtalsförhandlingarna nästa år.
– Vi kommer naturligtvis att ha med oss industrins förhandlingsresultat när vi ska formulera våra yrkanden, fastslår Åsa Erba Stenhammar.
Precis som företrädare för industrins parter gett uttryck för, anser hon att den kommande avtalsrörelsen innebär en stor utmaning.
– Sist vi var i en likadan ekonomisk sits som nu var i slutet av 1980-talet, början av 1990-talet. Då hamnade vi i en pris- och löneökningsspiral som parterna inte lyckades häva, vilket ledde till att regeringen fick kliva in och sätta stopp. Och därefter skapades modellen med industriavtalet.
Avtalsrörelsen 2023 är egentligen första gången som modellen prövas i den situation den var konstruerad för att klara av, konstaterar Åsa Erba Stenhammar.
– Det kommer att bli tuff avtalsrörelse. Vi ska kämpa för så höga löneökningar som möjligt, men samtidigt akta oss för löneökningar på en så hög nivå att de driver inflationen.
Åsa Erba Stenhammar menar att det också krävs att regeringen gör vad den kan för att få ordning på svensk ekonomi och inte eldar på inflationen.
– Vi kommer att ta vårt ansvar, men det kräver att alla andra också gör det.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
