Tecknarens febriga tripp
I fyra månader reste serietecknaren och rapparen Simon Gärdenfors runt och bodde hos främmande människor. Resultatet: ett haschdoftande dokument över en vild färd runt Sverige – via 96 bäddar och ett sjukhus.
Allt började med att Simon Gärdenfors ville slippa undan hyran i ett par månader och hälsa på några kompisar. Inspirerad av ett tidigare projekt där han åkt hem till födelseorten Hjärup och intervjuat sina gamla kompisar i serieform, beslöt han sig för att erbjuda sitt sällskap i utbyte mot en sängplats och ett par mål mat. Reglerna var enkla: var ute och res i 120 dagar, sov max två nätter i samma säng, och återvänd absolut inte till den egna lägenheten.
Han döpte projektet och boken till Simons 120 dagar (Ordfront förlag) efter Marquis de Sades Sodoms 120 dagar och lade upp en hemsida. Redan samma dag kom ett erbjudande om sängplats, sedan rasslade anbuden in.
– Från början var det mest fans av mina serieböcker och mitt band Las Palmas. När olika tidningar började skriva hörde många av sig som inte visste vem jag var, men som tyckte att projektet lät roligt, säger Simon Gärdenfors och gnuggar sig i ögonen.
Dålig start på resan
Han sitter i sin lilla ateljé inne i Konstfacks lokaler i Stockholm och är yrvaken. I går kontrollerade och godkände han provtrycket av boken och i dag är han bakfull.
Cirka 400 människor anmälde sitt intresse att härbärgera honom och av dem valde Simon Gärdenfors ut ett nittiotal. De som verkade mest intressanta fick gå före i kön. En medlem i Hare Krishna, en fotomodell, en familj med en strutsfarm, varvat med släkt och vänner.
Han slår upp en pärm med originalteckningar till boken och pekar och berättar. Det började dåligt. Dagen före resan, när han packade och städade ur sin lägenhet, så ramlade han från en stol och slog pektån ur led.
– Såhär i efterhand kan man se det som ett illavarslande omen, säger han och flinar.
Mordhot, misshandel och rån
Boken är en hisnande resa som börjar med att Simon röker hasch med ett ungt Las Palmas-fan som förför honom inne i en dagislokal. Några dagar senare mordhotas han. Han har lite mer sex, äter hallucinogena kaktusar och offrar ett par kalsonger till asagudarna. Inför en spelning med Las Palmas i Stockholmsförorten Björkhagen blir hiphopduon rånade och misshandlade.
– Vi blev påhoppade av ett gäng rohypnolstinna nittonåringar. Jag fick en flaska krossad över huvudet och fick sova en natt på sjukhus, säger Simon Gärdenfors och visar ett tjockt rött ärr efter de sju stygnen i hårbotten och ett ärr på handen.
Innan blodet slutat läcka genom bandagen ringer hans andrahandshyresgäst och meddelar att lägenheten är invaderad av vägglöss och att hon kräver hyran tillbaka med omedelbar verkan. Ett par dagar senare utvecklar Simon panikångest.
– Det var post-traumatisk stress efter misshandeln och alla andra problem. Packningen med min anteckningsbok var stulen, vägglössen, mordhotet, såret i högerhanden som jag var livrädd skulle bli infekterat så att jag inte kunde teckna mer. Jag var helt knäckt, säger han.
Pinsamheter och en stor sorg
Men värst av allt är den trassliga relationen med Jonna, ex-flickvännen han precis insett att han faktiskt var kär i på riktigt. Hon har träffat en ny kille. Hans sorg över henne går som en röd tråd genom boken.
Precis som i sina tidigare serieböcker berättar Simon Gärdenfors allt, oavsett hur moraliskt tveksamma eller osympatiska hans handlingar är. Inspirerad av rättframma amerikanska serietecknare som Joe Matt och Robert Crumb har han skapat sig ett namn genom att vara gränslös och uppriktig, med allt från drogintag till genanta situationer.
– Man märker att ärlighet väcker känslor. Det blir mest intressant helt enkelt. Men det är ovanligt i dag, de flesta döljer sig bakom karaktärer när de skriver.
Har du ingen skam?
– När jag var liten var jag rätt blyg och jag har skämts väldigt mycket för saker jag har gjort. Men jag har stegvis märkt att jag kan komma undan med det. Jag testar gränserna. I dag känner jag att jag kan vara helt ärlig, även om vissa saker såklart är pinsamma att berätta.
Vad är pinsammast i boken?
– När jag onanerade efter att ha tåflörtat med en sextonårig tjej och när jag kissade på mig i någons soffa. De två sakerna tänkte jag att jag inte skulle våga skriva om. Men nu känns det bra. Det blir som den katolska bikten, när man väl har berättat om det känner man sig fri från synd.
Du skriver ofta om ditt knarkande. Blir drogromantiken aldrig tröttsam?
– Att skriva öppet och ärligt kan jag inte tröttna på, men jag kan tröttna på tjatet om knark. Jag tröttnar på mig själv också, när vi släppte den senaste Las Palmas-skivan hade vi som regel att inte ha några knarkreferenser.
Kände du förväntningar på att leva upp till ditt hårda leverne?
– Absolut. Jag orkar inte röka hasch varje dag. Det var många Las Palmas-fans som ville det. Jag gjorde det många gånger bara för att de förväntade sig det och hade blivit besvikna om jag inte ville.
Hur valde du vilka besök du skulle skildra?
– Jag bodde till exempel hos en äldre kvinna i Värnamo. Hennes hobby var att kolla runt på bloggar, det var så hon hittade mig. Vi käkade middag och kollade lite på tv. Det var jättetrevligt, men sådana kvällar är inte så intressanta att skildra i en bok.
Vad bär du med dig från resan?
– Jag blev ännu mer socialt tränad. I dag kan jag prata med vem som helst och komma nära inpå rätt fort. Jag tror att jag blev lite mer öppensinnad och jag fick många självinsikter, inte bara på grund av de hallucinogena drogerna, säger Simon Gärdenfors och slår igen pärmen på bordet.
Slutet gott – allting gott
Trots alla problem fick boken ett Hollywoodslut. Precis när allt såg som hopplösast ut fick Simon Gärdenfors en kvarts miljon i bidrag från Konstnärsnämnden. Handen läkte och någon hittade hans anteckningsböcker. Efter 120 dagar på resa var det dags att åka hem till Stockholm igen.
– Det var oerhört skönt att öppna dörren till lägenheten, jag hade längtat hem jävligt mycket. Men jag kunde inte komma in för den höll på att besprutas av Anticimex. Jag var tvungen att hänga på stan i fyra timmar.
