Snabba ryck i novellens värld
Korta resor, ständiga växlingar. Man får vara beredd på det mesta när man läser noveller. Miljön kan skifta från en sunkig mexikansk bar, till en akutmottagning, till ett fallfärdigt hus någonstans vid floden. Man får snabbt lära känna personer som Lizzy och kanske någon som heter Lennart.
- I väg, på plats. Det är bara att valsa med, från en tid till en annan, från en plats till något nytt, i Pia Juuls nya novellsamling. Gång på gång chockerar hon genom sina vändningar och får läsaren, i alla fall mig, att känna sig lite slö. Hur var det nu i Paris, vad hände egentligen och vem var den där personen som hette Lennart? Han verkar mycket obehaglig, försökte han verkligen sticka in sin hand mellan kvinnans ben? Pia Juul, som förresten är medlem av Det Danske Akademi, är omistlig, jag vill inte missa något hon har skrivit. Hon har nästan alltid hållit sig till det lilla formatet, som en sprinterlöpare har hon i snabba lopp kastat ur sig noveller som gränsar till prosadikter, där varje ord är betydelsebärande. Men det gäller att hänga med. (Kabusa Böcker, skickligt översatt av Marie Norin)
- Handbok för städerskor. Lucia Berlin tillhör de återupptäckta stora amerikanerna och när den här novellsamlingen gavs ut väckte den berättigad sensation. När jag skriver det här är det fortfarande sensommar, den årstid som alltid känns mest sentimental. Jag kan inte tänka mig något bättre än att släpa med mig denna novellsamling vart jag går – till en bänk vid minigolfen, till tåget mot Malmö, överallt. Berlin skriver sitt liv, hon skriver om akutmottagningen i den stora staden, om studenthemmet vid öknen i Mexiko och så om spritbutikerna förstås. I en novell beskriver hon dem som en slags kontroller på en orientering genom staden. Det gäller att hitta dem så snabbt som möjligt. Favoriten i samlingen är ändå berättelsen om den erotiska undervattensaffären i dykcentret vid den tropiska stranden. Eldflugor, dofter av vitlök, koriander och lime. Direkt därefter hamnar vi hos chilenska gruvarbetare. Snabba ryck. (Natur & Kultur, översättning Niclas Hval)
- Stoft. I sin diktsamling bär Lars Norén alla de ord som behövs i en sorgesång. Orden är så många och jag förstår inte, men fortsätter läsa tills ett mönster uppenbarar sig. Och mönstret ändrar sig förstås, precis som i ett kalejdoskop. Det är bara att hänga med, man behöver inte förstå allting, eller hur? »Lilla natt, lilla/död, lilla/sköra löv, ström och vila, som är mig/närmast, det som är samlat av en vind...« (Albert Bonniers förlag)
Sanna Töringe är kulturjournalist. Hon tipsar om böcker i Publikt.