Sanna Töringe: Böckerna som passar cirkeln
Jag är med i en liten bokklubb. Vi är fyra vänner som träffas då och då för att tala om en speciell utvald bok. Valet är viktigt, läsningen ska stimulera till samtal om viktiga saker. Vi vill alla bli utmanade och väljer därför ganska avancerade böcker, både vad gäller form och innehåll.
- En av oss sover av Josefine Klougart var kanske ändå för svår att tala om. Vi gav upp lite för snabbt och satte oss i stället vid middagsbordet för att äta, dricka vin och prata om annat. Det var synd. Den är vacker och inträngande, in i minsta beståndsdel. Minnen, tankar och återblickar redovisas. I lager på lager framträder den unga kvinnan, hon som rest genom nysnön till sitt föräldrahem på danska landsbygden för att möta sin sjuka mamma. I Köpenhamn väntar de två män som ständigt befinner sig i hennes tankar, men egentligen är de kanske inte så viktiga. Allt handlar om den unga kvinnans liv som faller sönder och omvandlas, som liv alltid gör, hela tiden. (Albert Bonniers förlag, översättning Johanne Lykke Holm)
- Hennes ansikte av Kristin Berget är en diktsamling som också handlar om minnen och sönderfall. Den är nästan thrillerartat uppbyggd med vapnet, stugan, skogen, mörkret, hunden. Det är tacksamt, som läsare hänger man med hela tiden, ord efter ord, sida efter sida. Bilderna skapar filmsekvenser av möten i våt mossa, kärleksstunder, jakt och slakt. Även här finns bara ensamheten kvar, som kärnan i det söta plommonet. (Rámus förlag, översättning Ida Linde)
- Klingsor av Torgny Lindgren är inte lika sublim och svårnåbar. Detta är en typisk Lindgrenroman, en skröna där infall leder vidare till en nästan farsartad historia om konstnären från det inre Norrland som reste till Paris och skapade sitt liv av lögner. Vad då lögner förresten, hur vet man säkert vad som är sant? Sant är att pölsan puttrar på spisen, i evighet. Det är i alla fall konkret. (Norstedts)
- Kvinnan på övervåningen av Claire Messud var tråkig att läsa, men den hade varit kul att tala om i bokklubben. Temat i romanen är så ovanligt och lockande. Den handlar om den lite oansenliga antihjältinnan, hon som alltid blir bortglömd, som bär en inre vrede som sällan exploderar utan bara kommer till uttryck i små väsande pysanden. Nora Eldridge är en medelålders lågstadielärare med drömmar. Det är genom hennes ögon vi får se omvärlden och uppleva den nonchalans som hon utsätts för. Men – tyvärr är romanen för dåligt uppbyggd, och trots ett fantastiskt ämne blir den ganska trist. (Natur & Kultur, översättning Eva Johansson)