Persbrandt lyser i »Mig äger ingen«
Mikael Persbrant är sårigt briljant på bioduken denna höst, tycker Fredrik Sahlin. Även Anna Odell överraskar med en smart obekväm film.
Det knirras och knarras en hel del inom den svenska filmbranschen just nu. Eller… det gör det ju alltid, men som tur är kläcker man ändå ur sig en del bra filmer.
- Mig äger ingen. Kjell-Åke Anderssons hittills största är Min store tjocke far, nu kommer han med en filmatisering av Åsa Linderborgs kioskvältare om hennes store packade pappa. Med hjälp av ett känsligt manus har han skapat en fin, melankolisk berättelse om en kämpig men kännbar kärlek mellan far och dotter. Mikael Persbrandt har ju, precis som många andra ikoner, ibland svårt att spela bortom sin egen kändispersona men här är han briljant och sårigt övertygande. (Bio 8/11)
- Återträffen. Konstnären Anna Odell är mest känd för sitt konstprojekt som gick ut på att spela psyksjuk potentiell självmördare på Liljeholmsbron i Stockholm. Även om det var en effektfull iscensättning, var mina förväntningar på hennes plötsliga debut som långfilmsregissör inte direkt på topp. Desto roligare då att bli blåst av biostolen av en smart och obekvämt underhållande semidokumentär där hon som offer för skolmobbning konfronterar sina gamla klass-»kamrater«. Odell leker med publiken och mediet i något som ter sig som en mix av Uppdrag granskning och avancerad gestaltterapi. (Bio 15/11)
- Ömheten. Ännu en debuterande regissör med tydliga ambitioner att röra sig vid sidan av allfartsvägarna. Sofia Norlin ger oss en smått poetisk mix av förhöjd vardag, en gnutta social realism och extremt pampiga naturbilder. Det handlar om ett gäng unga människor i Kiruna, deras på olika vis struliga liv i en stad som på grund av gruvdriften bokstavligen håller på att krackelera, men är kanske mest en ambitiös och väl sammansatt stämningsbild av mänskligt vardande – ackompanjerat av ett suggestivt, lätt expressionistiskt ljudband. (Bio 6/12)
- Jobs. I spaltens enda amerikan är det kliniskt fritt från poetiska ambitioner. Den här biopicen berättar tämligen rakt upp och ned om Apple-grundaren Steve Jobs uppgång, fall och återkomst men den har, åtminstone inledningsvis, ambitionen att ge oss en lite mer nyanserad bild av en knepig man. Tyvärr löper man inte linan ut. De konflikter som först planterats får aldrig blomma upp, hyllandet tar över, vilket snarare gör Jobs till en film om ett varumärke än ett drama om en människa. (Bio 8/11)