När konst går före hänsyn
Sanna Töringe om människor som älskar politiskt inkorrekta ord, en tegelsten som hjälper henne att förstå världen och den ryska poeten Anna Achmatova.
En viss sorts människor älskar att säga ordet neger. Det är aldrig oladdat, fast de alltid hävdar motsatsen. Simon Gärdenfors berör användandet av detta ord i sitt seriealbum Simons 120 dagar, utgiven av Galago. Han är själv, det är ganska förutsägbart, en sådan som vill bryta ordtabun.
I våras var han intervjuad i ST Press om sitt album och sin resa genom Sverige. Projektidén var att under fyra månader äta och sova hemma hos olika människor och sedan i serieform beskriva alla möten och upplevelser. På bästa Norénmanér låter Gärdenfors konsten gå före all hänsyn.
Hade jag varit en av de unga tjejer som han legat med under sin färd, hade jag sett till att hämnas. Visst är det retfullt när typer man retar sig på, som Norén, Lundgren och nu denne Gärdenfors, är så skickliga att man faller framstupa av förtjusning, i stället för att vända dem ryggen.
Detta är ett suveränt album som kommer att leva länge. Men jag undrar just vad ordet haschjude betyder? Det används i texten, helt okommenterat, av Gärdenfors kompis.
— •l• —
I min stora ambition att förstå världen ingår just nu läsandet av Judehatets svarta bok, som behandlar antisemitismens historia i Europa från antiken till i dag.
Det är en tegelsten skriven av Trond Berg Eriksen, Håkon Harklet och Einhart Lorentz, utgiven på Bonniers, i översättning av Lena Hjolman. Ola Larsmo har skrivit ett kapitel om antisemitismen i Sverige, där han bland annat berättar om ett intermezzo där konstnären Isaac Grünewald blir drabbad.
Hela denna bok är välskriven och nyanserad och ger spännande läsning om mörka tider, också idag, där judarna demoniseras och ses som »de andra«.
— •l• —
På försommarkvällarna efter maten halvligger jag i min korgsoffa på terrassen och läser Anna Achmatova, poeten med den vackra stora näsan, hon som tillhör de absolut bästa, bästa.
Genom hennes dikter kan man följa Rysslands politiska utveckling under 1900-talet. På 10-talet var de drömska, fyllda av associationer till naturen. Senare är dikterna fyllda av sorg och mer eller mindre dolda undertoner där man kan avläsa smärtan under Stalins terror. Achmatova förlorade sin man och såg sin son försvinna in i fängelse.
Jag jämför den nyöversatta Dikter, tolkad av Barbara Lönnqvist, utgiven av Lind &Co, med min gamla slitna pocketutgåva från 1978 av Ett poem utan hjälte, i tolkning av Hans Björkegren. Det är delvis samma urval.
Björkegrens rader flyter fram mer melodiskt, men jag blir nyfiken på Lönnqvist som medvetet verkar ha valt bort skönheten för en mer kantig stil. Kanske var det närmare Achmatova? Man kan verkligen fundera över enskilda ords valörer.
— •l• —
Sanna Töringe är kulturjournalist.
Hon tipsar om böcker i ST Press.