Vill ge hopp åt landsbygden
Samantha Ohlanders vill med sin föreställning Landsbygdsupproret sprida hopp till människor i glesbygd och väcka en känsla av gemenskap, av att vara en del av något större. I höst turnerar hon över hela landet.
Folkmusikern och kompositören Samantha Ohlanders har länge varit engagerad i landsbygdsfrågor. Född och uppvuxen i Järvsö i Hälsingland vet hon hur det är att bo i periferin. En period studerade hon på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, men 2013 flyttade hon tillbaka till Järvsö.
– Här krävs det att jag är med och bidrar för att det här lokalsamhället ska existera, säger hon.
Samantha Ohlanders skriver krönikor med inriktning på landsbygdsfrågor i Hälsingetidningarna och har tills alldeles nyligen suttit i styrelsen för föreningen Unga på landsbygden.
Nu vill hon och tremannaorkestern Byalaget bryta storstadsnormen med en folkbildande föreställning om drömmar och utopier som riktar sig till landsbygdsborna. Följdriktigt kommer ensemblen under turnén enbart att spela på mindre orter.
– De som bor i större orter är jättevälkomna också, men de får ta sig ut till bygdegårdarna, säger Samantha Ohlanders.
Landsbygdsupproret baseras på hennes album med samma titel, som hon släppte i våras, med låtar som ”Glesbygd”, ”Gamla tallar” och ”Gläntan”. Med sin sprudlande energi och starka närvaro på scen, och med hjälp av sin violin, vill hon förmedla att även om landsbygdsborna – som utgör en tredjedel av landets befolkning – kan känna sig bortglömda och marginaliserade, så är de inte maktlösa.
– Det är lätt att känna att vi som bor på landsbygd är så få att det inte spelar någon roll vad vi tycker eller röstar på, att vi inte har någon agens – och det kan i längden vara farligt.
Hon tror att ett sådant tankesätt kan utgöra en mylla för ökad polarisering, syndabockstänkande.
– Därför vill jag försöka sprida hopp med min föreställning.
”Vi som har valt de här platserna är pionjärer, och våra tankar, idéer och erfarenheter kommer att behövas.”
Samantha Ohlanders
Vad är då egentligen ett uppror? Ensemblen ger olika definitioner på detta, allt från att kriga på barrikaderna, vilja göra revolution, till att förverkliga en gemensam idé om något annat, sträva mot en utopi.
– Det är en mjukare form av uppror. Jag vill inte ställa stad och land mot varandra, utan jag vill snarare prata om hur vi ska kunna bygga ett samhälle tillsammans, där alla får plats, säger Samantha Ohlanders.
Hon menar att den som väljer att bo i glesbygd har gjort uppror redan i och med det valet.
– Vi som har valt de här platserna är pionjärer, och våra tankar, idéer och erfarenheter kommer att behövas, de kommer att bli viktiga om vi ska kunna röra oss bort från det här kapitalistiska skitsystemet. Det måste vi göra.
Hon ser kapitalismen som grundorsaken till centralisering och avveckling av småorter, liksom en drivkraft bakom miljöförstöring. Det är upp till oss att förändra detta, betonar hon i sin föreställning. Med ett direkt publiktilltal uppmanar hon åskådarna att ta sitt ansvar för att skapa den förändringen.
I stället för mantrat om ständig tillväxt vill hon lyfta fram andra värden – som att vara del av ett större sammanhang, att höra till.
– Jag hörde någon säga att om alla glesbygdskommuner i Sverige skulle uppnå sina tillväxtmål så skulle vi behöva vara tjugo miljoner fler i landet. Det är en orimlighet och samtidigt är det detta politikerna strävar efter.
Budskapet i föreställningen är viktigt, men minst lika väsentlig är musiken – folkmusik kryddad med andra influenser, som medeltida kyrkomusik och poppigare tongångar. Samantha Ohlanders beskriver det som att folkmusiken alltid har ”plockat godbitarna ur andra genrer” och traderats vidare.
– Det gör att genren känns väldigt tillåtande. Man får göra lite som man vill.
Som musiker inspireras hon framför allt av ”fina melodier som känns”.
– Vissa ackordföljder kan få det att knipa i hjärtat på mig. Jag har till exempel jobbat väldigt mycket med fäbodmusik, som kulning eller kohorn, den har en tonalitet och melodistruktur som jag tycker är magisk.
Sina musikaliska idéer får hon ofta när hon är i rörelse, särskilt om hon kör bil ensam långa sträckor. Då sjunger hon, provar sig fram och spelar in memon som hon lyssnar igenom en månad senare.
Folkmusiken har utnyttjats av nationalistiska krafter inom politiken. Samantha Ohlanders menar att det inte är verklighetsförankrat att koppla ihop kultur och nationalitet.
– Att man vill spela folkmusik och föra den vidare handlar inte om nationalitet eller svenskt kulturarv, utan om känslan musiken kan ge. Människor har alltid rört på sig och plockat upp influenser från andra kulturer. Så att hävda att en kultur är svensk, det går emot kulturens DNA. Kulturen måste hela tiden få förändras och utvecklas med sin tid.
Kostymdesignern Tove Berglund har gjort just det med de folkdräkter i nutida tappning som ensemblen bär. Hon har skapat dräkter i moderna, praktiska material som används av landsbygdsbor i dag – som fleece och jeanstyg. De pryds av broderier som skapats av deltagare i ett nationellt och ett lokalt projekt. Samantha Ohlanders beskriver det som ett slags hembonader med slagord. På en tyllklänning som hon bär i en av scenerna syns människors bilder av utsikten från deras hem eller deras egen utopi om sin plats i Sverige.
– Ett av broderierna visar till exempel ett fjäll med renar där det står: ”Avkolonisera Sapmi”.
Samantha Ohlanders vill med broderiprojekten ge en känsla av att upproret är något pågående som alla kan haka på längs turnéns färdväg, att nätverken ska växa. Som hon säger mot slutet av föreställningen: ”Det här upproret, det är inte längre mitt. Nu är det vårt.”
Folkmusiker på turné
Samantha Ohlanders är folkmusiker, kompositör, violinist, scenartist och krönikör i Hälsingetidningarna. Hon har tidigare turnerat med Riksteatern med föreställningarna Fäboland och Nationalparken. Hennes föreställning Landsbygdsupproret hade premiär på Folkteatern Gävleborg i våras och turnerade då i Gävleborgs län. Turnén med Riksteatern inleds 13 september i Älvdalen. Albumet Landsbygdsupproret finns på Spotify.
