Prisad regissör med öga för klass
En lyxjakt, en spyorgie och kamp för överlevnad på en öde ö – när Ruben Östlund utforskar klass och skönhet är det med extra allt. Samtidigt är den Guldpalmsbelönade ”Triangle of sadness” hans mest personliga film hittills.
När Ruben Östlund pitchade idén till sin senaste film kan det ha låtit ungefär så här:
”Jag tänker mig ett hett modellpar på en lyxjakt tillsammans med en rysk oligark, en svensk spelutvecklare och en samling superrika. När fartyget hamnar i oväder och alla ligger och spyr citerar den marxistiske kaptenen det kommunistiska manifestet i högtalarna. Stormen bedarrar och lyxjakten sprängs av pirater. Passagerare och besättning hamnar på en öde ö och toalettstäderskan tar makten. Vad tror ni?”
Ruben Östlund har beskrivit filmen som ett ”extraordinärt spektakel”, men i likhet med hans tidigare filmer bottnar Triangle of sadness i ett utforskande av mänskliga dilemman.
– Klasskillnader blir så extremt tydliga ombord på en jakt. Personalen får inte säga nej till passagerarna och även inom besättningen finns hierarkier, säger Ruben Östlund.
När en handfull passagerare och delar av besättningen flyter i land på en öde ö ställs hierarkierna på ända. På ett ögonblick har pengar förlorat sitt värde och en Rolex är ingenting annat än en bit metall.
Den filippinska städerskan Abigail visar sig vara den enda som har vad som krävs för att överleva på ön. Hon kan fiska och göra upp eld och snart har hon makt över både maten och de strandsatta.
– Så fort du får lite fördelar vill du behålla dem i ditt liv. Det är en mänsklig faktor som man måste vara medveten om när man försöker skapa jämlikhet. Vad händer när någon som har varit på botten plötsligt hamnar på toppen?
Ända sedan debutfilmen Gitarrmongot från 2004 har Ruben Östlund kritiserat filmer som stryker publiken medhårs och levererar färdiga svar. Han har stundtals gått hårt åt kultureliten i sina filmer liksom i den offentliga debatten. Efter två Guldpalmer och internationella framgångar har det blivit allt svårare att slå underifrån.
– Plötsligt är det sig själv man kritiserar. Alla mina filmer har handlat om mig själv och egna dilemman, det kanske är därför filmerna har förändrats, säger han.
Där Gitarrmongot till stor del utspelar sig på ”Jöteborgs” gator, rör sig hans senaste två filmer i betydligt mer priviligierade miljöer.
Den här hösten delar Ruben Östlund sin tid mellan Göteborg och Mallorca. Han har hittat ett arbetstempo som fungerar – en film vart tredje år, om ingen pandemi ställer sig i vägen. Förra året blev han pappa till Elias, som har hunnit bli 11 månader gammal.
– Det är andra vändan och jag njuter verkligen av det. Jag känner inte samma stress den här gången.
Ruben Östlund träffade sin nuvarande hustru, modefotografen Sina Östlund, under lanseringen av filmen Turist. Via henne fick han insyn i modevärlden, en av få branscher där kvinnor kan tjäna upp till tre gånger så mycket som män.
En av de inledande scenerna i Triangle of sadness är hämtad direkt från Ruben och Sina Östlunds relation. Scenen utspelar sig på en sober restaurang där modellparet Carl och Yaya just har avslutat en middag. Notan ligger på bordet mellan dem, men ingen av dem plockar upp den. Den obekväma stämningen eskalerar snart till en konflikt.
– Jag tog med Sina till Cannes i början av vår relation för att imponera lite. När jag hade betalat tre eller fyra middagar började jag fundera på om jag skulle säga något. Jag kom fram till att den här relationen var för viktig för att jag inte skulle göra det. Så jag har varit med om precis det där.
Filmer som De ofrivilliga, Turist och The square innehåller alla situationer som är hämtade ur Ruben Östlunds eget liv, men den här gången låter han åskådaren komma tätt intill.
– Det är väldigt många delar av filmen som är personliga för mig. Jag har använt mig av egna erfarenheter i alla mina filmer, men händelsen med notan är känsligare än annat jag har skildrat. Betydligt känsligare än att springa ifrån en lavin. Jag är stolt över att jag skildrar så känsliga erfarenheter.
Ruben Östlund växte upp på Styrsö utanför Göteborg, i ett hem där klass var starkt närvarande.
– Min mamma och pappa tillhörde sextiotalsvänstern. De sa hej då till det borgerliga och började leva materiellt enkla liv. Men samtidigt är det för att jag inte kommer från arbetarklassen som jag har kunnat ta en ekonomisk risk och hålla på med det jag gör.
En ständig drivkraft för Ruben Östlund är att undersöka betydelsen av pengar och olika former av kapital. Där konstsatiren The square skärskådade kulturellt kapital är skönhet ett bärande tema i Triangle of sadness. När pengar har förlorat sitt värde kan det fortfarande löna sig att vara vacker.
– I grunden hade Marx rätt. De materiella förutsättningarna är något som präglar våra beteenden – är vi i botten eller toppen av en hierarki?
Hur mycket av dig själv finns det i den marxistiske kaptenen?
– Det är intressant, när min pappa och min faster såg filmen blev de lite oroliga och ville poängtera att ”kaptenen har inte bara rätt”.
Nya filmen har premiär i oktober
- Ruben Östlund har tidigare gjort filmer som De ofrivilliga, Turist och Guldpalmsbelönade The square.
- Triangle of sadness har svensk biopremiär den 7 oktober. På rollistan finns bland andra Woody Harrelson, Harris Dickinson, Carolina Gynning och Henrik Dorsin.
- Filmens titel är hämtad från skönhetsbranschen, där uttrycket ”triangle of sadness” syftar på den bekymmersrynka som kan uppstå mellan ögonbrynen.
