Gamla och nya ansikten bland statens porträtt
Kungar, adelsherrar, furstar och ibland deras fruar – det är många ansikten ur samhällseliten som blickar mot oss i Gripsholms porträttsamling, som är världens äldsta nationella porträttgalleri.
Från Gustav Vasa till Nobelpristagaren Svante Pääbo. Gripsholms porträttsamling omfattar verk som spänner över femhundra år.
– Samlingen är en spegling av Sveriges historia. Genom porträtten kan landets politiska och kulturella historia följas – från Vasatiden, som dominerades av kungahus och adel, till en mer breddad samtid där vi bland andra möter folkvalda politiker, vetenskapsmän och konstnärer, säger Eva-Lena Karlsson, intendent för Nationalmuseums samlingar där porträttsamlingen ingår.
Grunden till samlingen lades av just Gustav Vasa, som ville ha konstverk i sitt nybyggda slott Gripsholm. 1548 fanns det 98 målningar i slottet, varav 23 porträtt.
Nationellt porträttgalleri blev det först 1822, då Karl XIV Johan ger kammarherren Adolf Ludvig Stjerneld i uppdrag att ansvara för samlingen. Under hans tid expanderar den och omfattar vid hans död 1835 inte mindre än 1 500 verk.
Adolf Ludvig Stjerneld och hans medarbetare ville skapa ”ett slags pantheon” över svensk historia, berättar Eva-Lena Karlsson.
– Porträtten av kungar skulle fortsätta att vara kärnan i samlingen, men kompletteras med andra porträtt som på något sätt haft betydelse för landets historia. Det är därför porträttsamlingen fått status som världens äldsta nationella porträttgalleri.
I dag innehåller samlingen runt 5 300 verk och drygt 800 av dem visas på Gripsholms slott – det är målningar, skulpturer och sedan 2002 även fotografiska porträtt. Vissa porträtt i samlingen byts ut med jämna mellanrum. I de rum där tavlorna hänger ihop med den historiska interiören ändras dock ingenting. Idén med en kronologisk grundstruktur i hängningen har funnits sedan starten, men förverkligades först 1987.
Det finns äldre porträttsamlingar i andra länder, men detta är världens äldsta nationella porträttgalleri, och därtill den äldsta belagda samlingen av bildkonst – i form av tavlor – i Sverige.
Framför allt är det välkända män ur samhällseliten som avbildats. Människor i lägre samhällsklasser hade inte råd att beställa porträtt och hade inte den traditionen, berättar Eva-Lena Karlsson.
I samlingen finns kvinnor med en egen position i samhället, men många av bilderna föreställer fruar till kända män – så kallade pendangporträtt.
– Det här synliggör och speglar det patriarkala samhälle de levde i.
De få tillfällen då det dyker upp porträtt som kan bidra till en bredare representation försöker museet se till att förvärva dem. Eva-Lena Karlsson visar ett par exempel, ett porträtt från runt 1760 av pigan Birgitta Johansdotter (konstnären är okänd) och ett från 1962 av hemmansägaren Per Albin Söderström (fotograferad av Sune Jonsson).
Just nu håller museet på att köpa in två nya fotografiska porträtt, ett av den första kvinnliga biskopen och ett av den första kvinnliga ärkebiskopen.
– Vi försöker förbättra representationen genom att förvärva porträtt av kvinnor som har varit pionjärer inom sina områden, säger Eva-Lena Karlsson.
När Nationalmuseum köper in nya porträtt till samlingen utgår man ifrån vad personen har uträttat och om den är ”intressant”. Det sistnämnda betyder, enligt Eva-Lena Karlsson, oftast att personen är allmänt känd. En annan viktig aspekt är den konstnärliga verkshöjden i bilden.
Ibland ställs verk ur samlingen ut på annat håll. Just nu pågår en utställning på Nationalmuseum Jamtli i Östersund, Såsom i en spegel. En del av porträtten finns också på myndigheter, på ambassader, i domstolar och i riksdagshuset, men där har allmänheten oftast inte möjlighet att ta del av bilderna.
De som avgör vilka verk som ska visas på Gripsholm är intendenter och konservatorer som ansvarar för Nationalmuseums samlingar, bland dem Eva-Lena Karlsson.
– Våra diskussioner om hängningarna handlar både om innehållet i samlingen och om föremålens fysiska skick. Det kan vara så att ett verk som hänger uppe inte längre tål att exponeras, då måste vi byta ut det.
Framför allt förändras hängningen av de hedersporträtt som doneras av Gripsholmsföreningen. Sedan 1959 tillkommer ett nytt porträtt varje år, som ska visa en person som är betydelsefull för Sverige och som fortfarande är i livet. Gripsholmsföreningens styrelse och en anställd från Nationalmuseum – just nu Per Hedström, chef för utställningsavdelningen – beslutar gemensamt vem som ska avbildas, men det brukar vara museet som avgör vilken konstnär som ska anlitas.
Förra årets hedersporträtt visar genetikern och Nobelpristagaren Svante Pääbo, målad av Sixten Sandra Österberg. Det är en ovanligt informell och avspänd skildring, med en skrattande Pääbo.
Från 1959 och fram till år 2000 valdes bara ett tiotal kvinnor ut för att avbildas bland hedersporträtten.
– Vi har ändå försökt se till på senare år att det kommer in ett antal kvinnor också. Sedan har det blivit lite övervikt av kvinnor från kulturområdet, som Suzanne Osten och Britta Marakatt-Labba, säger Eva-Lena Karlsson.
Museet försöker kompensera den bristande representationen i de porträtt som hänger framme på Gripsholm genom sina publikationer, men framför allt genom att utbilda sina konstpedagoger så att de berör makt- och representationsfrågor när de visar samlingen. Samtidigt är det tveeggat, menar Eva-Lena Karlsson:
– Det är hela tiden en balansgång eftersom många besökare förväntar sig att få se porträtt av någon slags elit. De är ofta inte lika intresserade av att få se restaurangbiträdet Olsson som att få se Astrid Lindgren.
Statliga porträtt på besök i Östersund
- Utställningen Såsom i en spegel – porträtt under fem sekel på Nationalmuseum Jamtli i Östersund, där porträtt från Gripsholms samling ingår, pågår till och med 9 mars 2025. Där finns bland annat porträttet av pigan Birgitta Johansdotter med.
- Boken Statens porträttsamling – nationens minne under sex sekel kom ut i samband med Gripsholms porträttsamlings tvåhundraårsjubileum 2022. I den tecknas samlingens historia.
